Café

På lunchen idag så började jag förstå att alla i restaurangen egentligen var statister, som jobbade för att jag skulle tro att jag var på en riktig restaurang. De åt och bar brickor och samtalade med varandra, precis som om det vore på riktigt. Men jag såg att de faktiskt bara förde kniv och gaffel till munnen; de åt inte. De som gick med brickor återkom gång på gång med samma brickor. Människorna vid borden samtalade om ingenting.
Jag gick därifrån med en obehagskänsla gnagande inom mig.

Tillbaks på jobbet förstog jag plötsligt att alla mina arbetskamrater egentligen var anställada av sjukvården, och deras mål med sin verksamhet - som fram till nu varit fördolt för mig - faktiskt bara har varit att få mig att tro att jag fanns på ett riktigt jobb. Deras arbetsuppgifter fanns liksom inte. Det gick inte att ta på vad folk egentligen gjorde.
Jag gick därifrån med en obehagskänsla gnagande inom mig.

Hemma loggar jag på Internet. Jag andas ut. Det känns verkligen skönt att vara tillbaks här - jag vet ju att alla ni är på riktigt!