Café

Ja det här är en fortsättnig på alla andra musiktrådar, men så mycket mer preciserad. Klipp från galan via you tube (och andra) välkomnas.

Vi kommer ofta ihåg var vi var, vad vi gjorde och hur vi reagerade när det gäller negativa stora händelser. Palmemordet, Twin-Towers, Estoniakatastrofen osv.

Men det finns väl positiva upplevelser att minnas också? Alla var inte födda när Johansson mötte Patterson.

Nu undrar jag om det var fler än jag som satt uppe under Live -Aidgalan 1985. Vad kommer ni ihåg från den tiden. Varför satt ni och tittade, vad ville ni se? Levde det upp till era förväntningar? Eller så saker som låg i tiden. Vad gällde i livet då? Känslotillstånd, ny tv, Vad som helst, men det är Live Aid som gäller.

Liten rep. Allt startade med att Bob Geldof, då sångare i gruppen The Boomtown Rats, såg en BBC-dokumentär om svälten i Etiopien.
Geldof bestämde sig för att samla folk han kände i
musikbranschen för att spela in en skiva och på så sätt samla in pengar som kunde hjälpa de svältande. Gensvaret blev enormt. Först kom brittiska singeln Do they know its christmas.
Sedan kom efterföljaren We are the world i USA.
Allt kulminerade sedan med de två konserterna sommaren 1985. Sammanlagt samlades det in $140 miljoner.

Källa: www.discshop.se/shop/ds_produkt.php?lang=&id=41321&lang=se&subsite=music&&ref=

Ok Nu kommer min uplevelse.

För det första. Madonna var i ropet. Själv hade jag av någon konstig anledning redan en skiva av henne. Visst den var bra, riktigt bra, men det var ju bara på skiva.

För första gången fick jag se Madonna live. Det var fantastiskt. Hon strålade utöver det vanliga... för mig. Det var något extra.

Men skit i det. Jag ägnade tiden åt att göra något viktigt. När jag fyllde fjorton (1980) och jag fick jag en fantastisk present. Ett flugspö i byggsats. Tyvärr var det över min horizont att byga något sådant just då. Flugspöet blev liggande i sitt paket till just den är magiska kvällen/natten.

När galan var över så var flugspöet klart, det behövde bara lite extra torktid till lacken över spöringarna.

Flugfiskespöet är inte speciellt märkvärdigt. Hur enkelt som helst men många personer som provat det säger att de skulle vilja ha ett lika skönt spö.

Det är jag stolt över. Men faktum är att jag bär med mig känslorna från Live-aid-galan också, kanske tack vara fiskespöet.

Bjuder på min höjdpunkt, vilket inte var Madonna.

www.youtube.com/watch?v=ukh0pq7oP4M&feature=related

Jag har äntligen tagit mod till mig, och nu fått den där tatueringen gjord som jag alltid drömt om. Om ni ser mig på den där Summiten i sommar, så är det jag som har en gul nejlika i rockslaget.

Jag läser alldeles för lite böcker. Är det inte semester kan det dessutom ta en månad att plöja igenom en bok. Efter att läst en inledningssträcka på en trettio sidor igår, har jag idag sträckläst en bok till slutet. Och jag är inte ett dugg ledsen över att jag missat någon gosskör vid en brasa nånstans.


Boken handlar om en kvinna som är schizofren, och går i terapi hos en psykiatriker, och namnet är Karens Många Ansikten (Richard Baer). Den består i tre delar, där första delen handlar om hur psykiatrikern Richard Baer (jäpp...) kommer underfunn med sin något underliga patient, mitten-episoden kartlägger de olika personligheterna som bor inuti Karen och vad deras uppgift och syfte är - och slutligen en helande-fas.

Varför Karen blivit schizofren är det svartaste svart man kan tänka sig, men boken innehåller också många härliga beskrivningar hur Karen som schizofren fungerar, när hon växlar mellan en hög olika personligheter.

T.ex spelar hon bowling med sina vänner en kväll, och snittar runt 100p/serie. Så blir den aktiva personligheten plötsligt sjuk, och försvinner in i sig själv. En annan personlighet - en man vars uppgift att hålla ihop det komplicerade systemet Karen blir hastigt tvingad att ta över. Tyvärr är han en mycket bättre bowlare, och snittar mer än dubbelt så bra - varför vännerna blir milt sagt förvånade.

Till slut har sjutton olika inkarnationer av Karen visat sig, allt från ett spädbarn till barn, ungdomar och vuxna i olika åldrar och hudkulörer. En av dessa är i sin tur schizofren, och har delats upp i ytterligare två personligheter. Alla dessa personligheter har bildats för att hantera olika situationer, och då en vanlig dag tar slut har Karen växlat mellan kanske tio olika inkarnationer på sig själv.

En av dessa ger till sist psykiatrikern förslaget till hur han skall styra upp själva helandeprocessen.


En otroligt gripande bok - och otroligt intensiv. I princip allt innehåll är terapisamtal, eller brev från de olika inblandade till Richard, och den text som håller ihop samtalen är väldigt summarisk. Det förtar dock inte läsvärdheten, utan snarare förhöjer den. 'Cut the Crap', lixom.

Har ni det minsta intresse i psykologi, och bara tänker läsa en bok i år, måste denna bli ert val. En varning dock - klarar ni inte av att sova efter att läst det svartaste svart är detta möjligen fel bok.

Läs. Köp. Låna. Nu.