Bad_Brett: Jag är hårdnackad och gråter ytterst sällan, med vissa undantag:
- Slutet av "It's a wonderful life" från 1946 (bräcker allt, jag kan vara hur förberedd som helst, vara bakfull, ha rännskita, men likväl forsar tårarna VARJE GÅNG) - När Fantine sjunger "I Dreamed a Dream" i Les Miserables (och till viss del Empty chairs at empty tables) - När Arnold [SPOILER ALERT] förgör sig själv i Terminator 2 (den tror jag alla män gråter till)
Utöver detta har jag vissa gåshudstillfällen, som inkluderar:
- "Tale as old as time" i eftertexterna till den tecknade versionen av "Skönheten och odjuret" - Tonartsbytet i "My heart will go on" - "Do You Hear the People Sing?" från Les Miserables
Även om sånginsatsen håller toppklass, så är det blicken och känslan för vilka ord som skall skrikas och vilka som skall uttryckas mjukt, som gör att tårarna börjar rinna. Det är en sann konstform och ingenting AI kommer kunna ersätta.
mattias - 74: Älskar den. Kommer dock ha en impopulär åsikt genom att mena att Floor fullkomligt slaktar den. Numret ska vara lite läskigt, nästan spöklikt. Jämför med t.ex Sarah Brightmans tolkning där hon använder vibratot nästan som att hon darrar på rösten. Hon låter väldigt sårbar, vilket är hela poängen.
Floor, däremot, låter nästan arg. Jag får nästan Alanis Morisette-vibbar, typ att hon är bitter över något ex som har sårat henne.
Sedan är faktiskt inte tonsäkheterheten perfekt, men det är okej så det är en väldigt svår låt.
Likväl tycker jag detta klipp visar viktigt det att förstå _vad_ man sjunger.
Silly: Köttfärslimpan, du trycker på bra knappar, tänkte en sekund, vad ska jag välja nu, men denna bara ploppade upp i min lista, helt utan min inblandning. Kör den dp
puffe2: Sorry mattias, borde stått musikalitet, sen har vi ju en gemensam kärlek som dyker upp på själva julafton, men innan dess, lite trams från en producent jag ogillar som person, men älskar soundet
· 
· 
hehe
Heather Locklear var min ungdomskärlek när man såg Melrose Place ;)
Så fruktansvärt vacker