Luleå HF

"Det var i början av den tredje perioden som känslorna rann över på Hovet.

Flera spelare började gruffa i samband med att Magnus Hellberg blockerade pucken vid Djurgårdens målbur. Då tappade den rutinerade målvakten fattningen – i en redan stekhet match mellan Djurgården och Skellefteå.

I sändningen sågs Hellberg ta av sig hjälmen och vråla:

– Varenda jävla gång. Era jävla råttor. Det är sista matchen!"

Mycket bra sagt, Hellberg! De flesta vav oss är så j-a less på dessa apor som alltid, alltid, alltid ska hålla på och tjafsa sedan målvakter blockerat puck. Då kastar de sig - gärna 2-3-4 mot 1 - på närmsta motståndare och mopsar upp sig "vi är arga, hemskt mycket jättarga. Själva inbillar de sig att de visar styrka på det viset.

Medan alla andra tröttnar på sådan skit och att Apornas matcher blir en halvtimme längre än andra matcher, som följd av apskiten.

Senast vi mötte Apan stod Luleå upp och sa ifrån på skarpen. Med ord, med fysik, med vad som krävdes. Och då krympte Apan, plötsligt var de inte så "tuffa" längre, och de tappade fattningen och spelet.

Tack som fan, Hellberg, för att du sa ifrån ordentligt!

Peja: Att vara hockeysupporter är att vara subjektiv, men går det för långt är man inte trovärdig. Att dessutom klaga och gnälla över allt och alla, inklusive sitt eget lag, imponerar inte heller utan får bara eventuella läsare att inse att något är väldigt fel hos den som uppträder på det viset; med största sannolikhet misslyckanden i övriga livet utanför hockeyn. Så på nätet tar man chansen att ge igen!

Alla kan vi göra misstag, men när man hoppat i galen tunna är det självklart att man bäst erkänner det direkt, så är det över.

Men väljer man i stället att i det oändliga försvara det som redan är förlorat blir man löjlig. Att man inte håller sig till ämnet och försöker vrida kommunikationen till att handla om något helt annat till slut kan vara svårare att upptäcka för slarviga eller obrydda läsare, men för den som kan läsa sådant är det bara Don Quijote som orerar.

"Luleå är osportsliga, Luleå missbrukar reglerna, Luleås helt galna köphysteri...".

Jag översätter det till ren svenska: Jag hatar, jag hatar, jag hatar!

Nu synade jag skribenten i fråga avseende "Luleås helt galna masshysteri".

Jag förklarade bakgrunden, eftersom skribenten tydligen hade noll koll. Efter det är saken över. Bara att be om ursäkt, för den som kom med det helt galna och masshysteriska påhoppet.

Men icke. Nu motiveras åsikten med att "Ingenting motsvarande skedde i någon annan av SHL-klubbarna."

Tillåt mig småle. För den som kan läsa av vad som pågår är det tydligt att skribenten är svarslös och det enda som i det läget förtjänar respekt är att omedelbart erkänna att man hade fel. Att i stället fortsätta försvara en förlorad sak säger ingenting alls om saken, men mer om den som agerar så.

Förslag. När man hamnar i sådana lägen. Sitt på händerna och fundera ordentligt igenom saken. Har jag fel, så erkänn det och så är saken över.

I rullen Crocodile Dundee frågar en amerikanska en byinnevånare hur de hanterar sina problem, när de inte har några psykoterapeuter att gå till. Ja, vi pratar med killen som sköter baren i byn, sedan berättar han det för alla och sedan är det inget problem längre.

Inte likvärdigt med diskussionen här, men väldigt instruktivt för hur man blir av med en fjäder i stället för att producera en höna.

Jag tror att skribenten i fråga läser mycket och har därigenom blivit duktig på att uttrycka sig men vad använder hen detta verktyg till? Hur ofta "älskar" hen och hur ofta "hatar" hen? Är detta vad man vill använda livet till?