Bragd-Birger

Mitt i den här semifinalserien, vid ställningen 2-2 drabbades jag av akut sentimentalångest. Minns ni scenen ur 'Nionde Kompaniet', där en av killarna plötsligt bryter ihop och börjar snorgråta eftersom den fantastiska tid han upplever snart är över?
Ungefär så kände jag. Fram till den tidpunkten hade hela hockeysäsongen varit ett enda långt, eskalerande glädjerus. Klart att det tar slut någon gång. Alla sagor gör det, oavsett hur vackra dom än är.

Idag känner jag mig bara helt tom. Visst kommer jag att summera med en rörelsens tår i ögonvrån, men det får komma senare. För nu är det verkligen över. Denna once-in-a-lifetime-säsong. Säsongen då Timrå IK utförde ett av de vackraste, märkligaste konstycken som elitserien någonsin upplevt. Att få ha varit med om detta är fantastiskt, en ynnest. Omöjligt att beskriva i ord.

Men. Det borde inte vara över redan nu. Det borde inte vara så fruktansvärt kort mellan eufori och tomhet. Det borde inte vara så förjävla äckelorättvist att Timrå torskade med 0-4 igår.

Men. Det är över nu. Jag kan inte förstå att det är över nu.

Den erbarmerligt snåla biljettilldelningen tvingar många av oss att stanna hemma. Ett faktum som upprör, skapar ångest och djup melankoli. För att lindra dessa plågor vill jag gärna vända på resonemanget och lista fördelarna. Nämligen allt du slipper uppleva genom att stanna hemma. Såsom:

Lokalpatriotismen
Lokalpatrioter är vi alla till mans, men nån jävla ordning får det väl ändå vara. Här snackar vi inte sund kärlek till den egna myllan, snarare überpatriotism i dess obehagligaste form. USA framstår vid en jämförelse som en sadomasochistisk samling felfinnare. Bäst, bäst, bäst och bäst. Ungefär så låter en göteborgares omdöme om den egna staden. Och då har du förmodligen lyckats pricka in en självkritisk jävel.

Dialekten.
Ren terror maskerad som tungomål. Ger trivselfaschismen ett ansikte. Hörs överallt där någon har en skitprodukt som han vill nasa. Bingolotto, dammsugarförsäljare på TV-Shop, den rödflammige smygalkisen med knivseten vid ditt lokala köpcenter...listan kan göras lång. Har nyligen nått nya, kräkframkallande höjder med 'Det vet du!' - reklamen i TV.

'Göteborgsandan'.
En anda som i oreflekterande sillstryparhjärnor står för en unik, varm känsla som liksom omgärdar hela staden. En känsla av 'vi är alla likadana, hög som låg...' och dylika idiotier. Målar i sin mest naiva form upp scener av alkisar som gassar i solskenet på avenyn, sippar belevat ur sina pavor och fäller underfundiga, kvicka kommentarer till de förbipasserandes glädje.

Analfabetismen.
Inte nog med de pinsamma orala omskrivningarna ('Kålleseum' höhö, ja jävvlar), man envisas med att stava dialektalt också. Exemplen är många, men det räcker med ett för att visa exakt hur allvarlig denna defekt är. Feskekörka.
I rest my case.

Lillebrorskomplexet.
Ett visst mått av stockholmsförakt är sunt, men liksom i fallet med den rena lokalpatriotismen tappar göteborgarna greppet fullständigt. Det blir mest absurd komik av det hela. Pröva själv om du någon gång har olyckan att ha vägarna förbi. Säg något oskyldigt såsom 'det var visst vackert väder i Stockholm idag' och betrakta resultatet med skräckblandad förtjusning.

Vintern.
Dom lär ha det jävligt i Sibirien, men i jämförelse med Götet står det sig slätt. Stormar, slask och underkylt regn i en horribel kombination. Enda stället på jorden där regnet kommer underifrån. Borde klassas som tortyrmetod och förbjudas av FN.