bisterfinnen

Fakta om bisterfinnen

Presentation

Det var min första match på egen hand i Kempis.Jag var ungefär 10 år och fick skjuts dit från Husum av en hockeyintresserad granne. Vi gjorde upp om att träffas vid bilen så fort som möjligt efter slutsignalen. Jag hade fått med mig 50 kr i fickpengar av mamma.

Naturligtvis såg jag till att förse mig med lite snask och några lotter från vagnen som styrdes runt utrymmet mellan läktaren och isen. Någonstans långt bak i ryggmärgen vandrade en djup önskan om att träffa killarna i laget.Naturligtvis kunde jag sedan länge namn och nummer på många av dåtidens stjärnor och jag stod med näsan tryckt mot plexit under slagskotten på uppvärmningen. Där swishade Bysse förbi, Fasen vilket skott, vem var det? Njutningen var oändlig.

Jag letade mig efter många om och men in på en plats på ståplats nära räcket nedanför klacken, där jag såg lite av vad som hände på isen under matchen. Bysse, Hjälm och Ödmark var bra, Freddan stod och jag har för mig att Frestadius spelade fortfarande.

Vilka vi mötte eller slutresultatet minns jag inte. Vad jag minns var att MoDo vann matchen och att jag vann en Alladin chokladask på en av mina lotter. Asken hämtades i paus nr 2 och jag delade stolt med mig av godbitarna under sista perioden. Asken var vid slutsignalen slut, men jag hade fortfarande en molande önskan att träffa killarna. Jag lyckades på något sätt ta mig till stället mellan spelarutgången och korridoren mot omklädningsrummen. Hur vet jag inte, men jag har för mig att någon av killarna i laget som jag bad om en autograf frågade om jag inte ville ha allas autograf. Jag minns också att Ulf Häggqvist på ÖA, som är far till en av mina barndomskamrater följde med mig in i omklädningsrummet.

Naturligtvis ville jag förena alla mina upplevelser och jag bad därför spelarna att skriva sina autografer på locket till chokladasken. Pennan fick jag av Uffe Häggqvist. Tålmodigt skrev alla sina autografer, vissa till och med med en liten personlig hälsning. Jag var i himlen! Hur länge jag var i omklädningsrummet minns jag inte, men vissa av spelarna hann duscha och klä på sig innan jag var mätt på upplevelser. Då gick det upp för mig att jag hade någon som väntade på mig. I flygande fläng tackade jag alla för allt och rusade mot mötesplatsen. Imman på rutorna till grannens bil rann olycksbådande.

Grannen skjutsade mig aldrig mer till Kempis, han var inte heller särskilt road av min berättelse om mina upplevelser eller att han slapp bilköerna. Det brydde jag mig inte om, han fick om och om igen höra min story innan jag till sist somnade, någonstans i närheten av Idbyn.

Locket till chokladasken finns inte i min ägo längre, inte heller Expressens löpsedel med alla autografer från SM-GULDET 1979 som jag senare fick ärva av min storebror. Jag kan bara hoppas att dom inte blivit kastade utan att någon som inser vad de är värda för mig får njuta av att inneha dem.

EDIT: Som genom ett trollslag hittades löpsedeln instucken i en bok, endast 4 dagar efter klubbens andra SM-GULD. LYCKA!

Frälst blev jag och som ni säkert förstår så förgår materiella ting men inte det upplevda. Fortsätt att söka upplevelser med MoDo Hockey, jag kan lova att det berikar era liv!