bisterfinnen

Angående självgodhetsdebatten. Självgodhet, kaxighet, vi-känsla kan vara djävligt sexigt och det kan bygga en grym lokalpatriotism. Det är vi mot världen.

Men fylls det inte med substans och en känsla av att vi satsar alltid lite hårdare än alla andra så är man ute på djupt vatten. Om man som nu känner det som att det bara är ett luftslott och att man tvärtom gör det till en grej att man kan köra på halvfart och ändå mäta sig med de bästa så blir det ju pinsamt.

Nolaskogsandan är idag ett luftslott som saknar substans totalt. Vår världsledande industri vill ingen ha, våra idrottshjältar står allt närmare ättestupan utan att vi har några värdiga arvtagare och vi är i allt annat väsentligt kraftigt ifrånsprungna av vår samtid.

Detta konstaterande gör mig ont, men det gör mig också förbannad och revanschsugen. Jag är fortfarande övertygad om att seriös satsning, tyst tjurighet och Kabbens ande kan få oss på rätt köl igen. Inte med Tjalle vid rodret, men väl nästa säsong.

Jag unnar inte Tjalle någon framgång och jag är livrädd för att åka ur i år. Där har ni min målsättning. Ingenmansland och jag jublar.

Därefter vill jag att vi tar Ove Westrin eller någon annan lokal tränare och bygger långsiktigt, inte för SM-guld 2012 eller 2014 utan för en lång tid av framgång med framförallt lokala förmågor. Framgång utan storhetsvansinne. Framgång med ambitionen att under mycket lång tid visa att pengar och stor fin arena inte är kärnan i framgång utan att det är det hårda arbetet och strävsamheten som bygger karaktär. Heart of Hockey kompletteras med strävsam örnblick a' la en vansinnig Foppa. Orden får åter innebörd.