Dream Team

Något försenat, till viss del beroende på ett värdelöst mobilbatteri, tänkte jag göra ett försök att sammanfatta resan till och från Leksand i lördags.

Jag satte mig då på supporterbussen i ensamt majestät, alltså utan på förhand givet resesällskap, men ändå kände jag mig snabbt som hemma. Fredrik Andersson var ju ett bekant ansikte förstås, så helt mol allena satt jag nu inte.
Inne i Sundsvall så klev då den stora skaran supportrar på och när vi hunnit med ett par platsbyten för att förenkla resan för ett par yngre killar som såg ut att vilja sitta tillsammans, hamnade då vår nye klubbdirektör Lars Nolander brevid mig. Alltså, jag måste få utbringa kopiösa mängder med beröm över den här mannen. Fruktansvärt trevlig, otroligt lättsam att surra bort en resa till och från Leksand med. Inte bara kring hockey. Det visade sig bl.a att han hade råkat ut för en bilskojare av värsta sorten, men det kan vi lämna därhän för nu.

Efter matstoppet i Bollnäs stötte vi ihop med Jimmy Hamrin m.fl och på frågan varför Lars valde att åka buss svarade han:
"- Jag kände inte för att åka ner i nån direktörsbil. Jag ville åka med bussen tillsammans med er supportrar."
Det du TJ, när vågade du möta dina medsupportrar på deras arena sist???

Återigen, vilken jävla klippa vi verkar ha fått som klubbdirektör. På förhand har man ju ofta en bild av en 50-åring som "gammal" i både tänk och sätt att vara, men inte här, tvärtom. Han har jobbat med hockey sedan 1979. Från första början i BSK Flyers där han som 17-åring var ansvarig får nåt av deras ungdomslag. Efter det vidare till Timrå IK där han under mitten av -80-talet bl.a var verksam tillsammans med min svärfar (Abron) som ledare för A-jun. Abron ansvarade under början av -90-talet för TV-pucklaget med bl.a Fredrik Modin. Jag kommer ihåg fortfarande idag att det var Lars som ledde träningarna med oss killar som så hett suktade efter platser i TV-pucklaget. Nu var undertecknad aldrig någonsin i närheten av att bli uttagen där, men det gjordes tappra försök åtminstone! Och Nollan kommer jag som sagt ihåg. Mest för att man med att göra några extra översteg bakåt med pucken i behåll trodde att man kvalat in. Bara en sån sak. Who´s foolin' who, liksom?!
Sedan, under början på 2000-talet var han verksam som pressansvarig åt A-laget. Han hade en alldeles underbar berättelse om bl.a ett antal möten med Niklas Wikegård som han öste beröm över som den i absolut särklass mest kompetente tränaren bland ES-lagen ett ur ett medialt perspektiv. Där har vi en som vet hur man uppträder på ett proffsigt och trovärdigt sätt! Han hälsade, exemplevis alltid på Lars då, och tog i hand trots att de hade träffats ett större antal gånger före. Medan Roger Melin knappt orkade med ett "-Hej." Proffsigt intryck, var det ja!

Matchen då, den som man såg fram emot med minst sagt skräckblandad förtjusning. Ja, hade vi hållt uppe spelet från period 1 resten av matchen så hade trean varit stenklar. Då såg Leksand ut som ett halvbra allsvenskt lag, på sin höjd. Men sedan så kom utvisningarna... och då vände taktpinnen...

Istället för att hålla skridskoåkningen och tempot uppe och pucken i Leksands zon så blev vi hela tiden fastcheckade i egen zon och Leksand kunde få långa anfall på oss. Och när vi tappade initiativet så kunde också Leksand ställa om och få kontringar på oss, något som också skulle betala sig. Herregud vad vi föll ihop som lag. Från att ha fört spelet och bestämt tempo och allting så rasade allting. Leksand gick från att vara det lag som var fast i egen zon till att skapa chans på chans och när då ettan hade kommit lät ju inte kvitteringen dröja på sig särskilt länge. Där hade jag givit upp fullständigt. Jag sa att jag var livrädd före matchen och dessa känslor hade nu besannats. Det var då faen att vi inte kunde hållt ihop det här bättre, tänkte man... innan världens sämsta Jonte fiskade upp en puck som blev över.
Vi förde matchen i period ett. Rätt så jämnt skägg i andra, även om vårat dräll med pucken till slut gav Leksand övertag tack vare de utvisningar vi drog på oss. I tredje så var vi helt borta ur matchen. Vi hade noll, zip, nada. Jag stod bara och väntade på ett avgörande från och med deras 2-2-mål.

Kanske en poäng iaf? Kanske vi kan gneta till oss en pinne!? Hopp och förtvivlan! Gilla läget, älska kvalseriehockey! Såja, sarg ut, försök vara så lite tid som möjligt i egen zon. Fint! Bra jobbat Oscar Hedman! Skönt! Vi förlorade inte alla poängen iaf, när signalen efter 60 minuter gick. Sedan i sudden death så var det endast en väntan på att matchen skulle ta slut kändes det som. Ända fram till att Jonte i sin allra  sämsta Asplövenklass fiskade upp pucken och på ett nästan orgasmiskt underbart sätt fick in ett skott som knappt hade styrfart. Nu tog vi "bara" två poäng varför den där totala glädjen såklart ebbades ut något efter matchen, men att vi inte förlorade alla poäng kändes sett till hur matchen utvecklade sig som en seger bara det.

Kvalseriehockey is the shit!!!1!