Varför jag alltid finns där (eller) Varför finns jag alltid där?
De senaste åren innan säsongen har jag funderat fram och tillbaka om jag ska köpa säsongskort eller inte. Jag har inte gjort det. Jag har ett jobb där jag är ledig på kvällar så tidsmässigt är det inga problem. Ifjol missade jag tre hemmamatcher, hittils i år har jag missat en. Alla icke "frälsta" personer i min omgivning skakar på huvudet och frågar varför jag går på i princip alla matcher. Jag har aldrig något bra svar, jag har inget svar för jag vet inte själv svaret. Jag är inte tyst, jag är upprörd på läktaren, jag skriker och svär och lever om, jag är förbannad och ibland, väldigt sällan denna säsong, helt överlycklig. Det enda jag vet är att oavsett hur dåligt Timrå spelar, oavsett hur många förluster i rad det blir kommer jag att finnas där match efter match.
Det är vi tillsammans som är Timrå IK. Det är vi tillsammans som måste ta oss ur detta helvete som vi hamnat i. Det är jag och du och tjockisen på bänkraden bakom, det är Hagos och Pärssinen och Perra och kanslipersonalen, det är Önerud och Boyce och kioskdamerna, det är klacken och sekretariatet och Johansson.
Det är vi tillsammans som måste göra det, tillsammans. Jag är 100% säker på att många av oss i publiken skulle ta ett slagga för Timrå IK.
Spelare kommer och går men ni alla andra som jag räknade upp ovan, ni är precis likadana som mig: Ni finns alltid där och ni kommer alltid finnas där. Det mina damer och herrar är vackert.
Kommentarer