Maggan

Som rubriken lyder, så har denna blogg inget med hockey att göra. Utan jag behöver bara skriva av mig lite känslor och upplevelser som har hänt under 48 timmar

l söndags skulle Per äntligen komma hem efter att ha varit borta i 2½ vecka och jag var på ett strålande humör hela dagen. Jag han med att vara i stallet, var med mamma och vi fikade och solade vid Spruthuset i Wifstavarv och jag han även träna lite Fight-Night på kvällen.

Jag stod i duschen när Humla började skälla och hjärtat slog dubbelslag av gläde när jag hörde Pers röst ute i hallen. Äntligen var han hemma. Efter ett tag kommer jag ut ur duschen och han sitter inne i köket och jag går dit. När jag ser hans ansikte förstår jag att något är fel, och helt plötsligt går det upp för mig att det inte står någon väska i hallen. Då vet jag redan vad som ska hända och han droppar bomben: -Jag kommer att sova hemma, (vi har haft 2 lägenheter under hela tiden), -Jag vet inte vad jag känner.

Detta är alltså dagen efter som jag hade farit ut på en visning för att titta på ett hus åt oss... Chocken var total och jag frågade honom om han hade hittat någon annan - det hade han inte gjort. Då sa jag till honom att om han "hittar" någon fort efteråt så kommer jag att slå honom. Det kommer jag verkligen att göra.

Efter att vi hade pratat, vet inte hur länge han var hemma, så brast det. Tårarna bara forsade och den natten blev det inte mycket sömn, typ 1-2 timmar, och då drömde jag om honom.

Måndagmorgon: jag kliver upp och gör mig iordning för att fara till jobbet. Har ingen matlust men skulle försöka tvinga i mig ett glas juice, då kommer paniken. Jag började hyperventilera och tårarna bara rinner nedför mina kinder. Per, min älskling, han som ger mig ett inre lugn, han som gör att jag ler så fort jag ser honom - han vet inte hur han känner längre... Vi som har upplevt så mycket tragik genom yttre påverkan att det räcker för en livstid. Nu orkar han inte med mig längre utan måste andas själv. 

Sätter mig på golvet och lutar mig mot diskmaskinen och försöker lugna ned andningen så att hyperventileringen slutar. Efter ca 10 minuter har jag lugnat ned mig och jag ringer till chefen och berättar vad som hade hänt. Det blev inget jobb den dagen.

Pappa ringer och kollar hur det är och han kommer över vid 11-tiden för att hålla mig sällskap. Han lyssnar och tröstar och han fick även i mig lite lunch (var egentligen inte hungrig fastän magen kurrade) innan vi for upp till elljusspåret för att ta en promenad. Klockan han bli 14 innan han lämnade mig ensammen.

Jag lägger mig på soffan och då ringer företaget jag skulle provjobba åt under vårmässan. Tårarna går inte att hålla tillbaka, så vi bestämmer att jag ska höra av mig senare. Det dröjde till onsdag innan jag kunde ringa tillbaka och meddela hur jag skulle göra.

Efter ett tag så somnar jag äntligen på soffan och vaknar när chefen på jobbet ringer för att kolla hur det är. Berättar lite mer för honom vad som har hänt och att jag inte vet ifall jag orkar komma till jobbet på tisdagen. Det berodde helt på ifall jag fick sova nått under natten. Han nöjer sig med det svaret och vi lägger på.

Klockan hinner bli 16:45 innan mamma kommer. Hon har farit direkt från jobbet och fixar till lite middag. Kan väl inte påstå att jag var hungrig då heller. Men lite köttbullar och stuvade makaroner tvingade hon i mig. Efter ett tag gick vi ut på ytterligare en promenad, den här gången runt Merloslott. När vi kommer tillbaka ringer jag till Per och vi bestämmer att vi skulle träffas lite senare på kvällen. Han skulle ringa senare och vid 20:30 ringer det i mobilen. Jag far iväg och det var jobbigt att se honom men jag behövde berätta hur vilsen jag kände mig. Vet inte hur länge vi pratade i bilen, men Per hade kommit direkt från garaget och han hade inte hunnit äta så han undrade ifall vi skulle äta nått. Nä, svarade jag, jag är inte hungrig men jag kan titta på när du äter. Så blev det.

Vi for till akvariet, och han beställde in en sallad. Vi fortsatte att prata och när vi går ut därifrån berättar jag för honom att jag behövde en kram. Det var den bästa kram jag någonsin fått! En riktig kram som innehöll rätt mängd "tryck" och känsla. Den fick mig att slappna av - så den natten sov jag i 5 timmar i sträck.

Tisdag: Eftersom jag hade sovit under natten så kände jag mig så pass stark att jag åkte till jobbet. Så fort jag såg mina kollegor strömmade tårarna igen. Det blev en jobbig dag, där känslorna gick upp och ned som en berg-o-dal bana. Matmässigt så måste jag ha ätit mindre än en två åring.

På kvällen tog pappa med mig på gymmet för att köra lite styrketräning. Gick väl så sådär vad gäller mentalnärvaro. Satt där och körde en magövning när det helt plötsligt kommer en låt i högtalarna .... min och Pers låt, "Everytime we touch" med Cascada, det var så vi kände för varandra när vi träffades för tre år sedan. Jaha, då var det ju förstört, inte kunde jag fokusera nått mer på träningen iaf. Körde några övningar till men satte mig tillslut på cykeln för att avsluta passet. Kändes inte som någon idé att fortsätta eftersom jag mentalt inte var där.

Åkte tillslut hem och jag kunde inte låta bli att ringa Per.... ja jag vet, man ska inte, men jag behövde höra hans röst. Vi pratade om ditten och datten och som vanligt fick han mig lugn. Kunde sova från 22:30 - 05:13 då jag vaknade pga skrikande måsar utanför fönstret.

Hur det hela slutar.... ja det vet bara stjärnorna.....