MorganaLefaey

Bakis, tänk vad snabbt ett sådant fenomen kan försvinna när man inser att det snart är dags för hockey. Man hoppar glatt in i bilen när alkomätaren i en timmes tid visat grönt. På väg hem så kan man inte annat än tänka på vad skönt det skall bli med de första 3 poängen på hemmaplan för säsongen. Men tydligen är det inte ens dag i dag då bilen får för sig att börja leva om som ett tröskverk så fort man vrider på ratten. Man fortsätter hem med skammen det medför då man vid varje kurva skrämer slag på varenda fotgängare i närheten. Styrservon väck och tankarna skuttar genast iväg på hur mycket det kommer att kosta. Men när man kommer innanför dörren så kan jag inte annat än le. Tänk vad snabbt dåliga tankar kan försvinna när det är dags för hockey.

Modo bjuder på  underbart spel i 1a och efter 10 minuter var det 9-1 i skott. Rättvisa kan man inte kalla den 2-0 ledning man hade när perioden slutade utan 3 eller 4-0 hade speglat det hela bättre. När man sen i andra gör som vanligt den här säsongen, spelar värdelöst så blir det 2-2 efter fimmel och tragik så får man hjärtat i halsgropen och börjar tvivla på att man skall vinna denna match.

Men något sker och man tar sig i kragen när det blir spel fyra mot fyra och tar ledningen för att sen i efterförljande powerplay göra 4-2. "Nu skall man väl inte behöva vara orolig" är en tanke som smyger sig in och när man gör 5-2 i tredje perioden så etsar den sig fast som en bestående tanke.

När man sen i slutet av matchen i ställning 5-3 börjar ta en otroligt massa onödiga utvisningar så kan inte ens en fastetsad tanke låta bli att tryckas undan. Djurgården satsar på spel och enbart stolpar och missade öppna mål räddar modo från att ställa sig i ett prekärt läga igen. 5-4 på resultat-tavlan och spel fyra mot sex hade nog tagit död på mig. Men Sundström gör sitt andra mål i öppen kassa den här säsongen man får leva ett tag till.

Ytterligare en hockeydag som man överlevt.