De senaste dagarna har jag läst en hel del inlägg där det skrivs om övergångar, spelarlöner, handlingsförlamning och annat smått och gott. Det är silly season, supportrar har rätt att sväva ut och drömma om värvningar och stjärnspelare. Jag drömmer också, varje dag, om spelare som skulle vara mumma för just mitt lag, att kontraktera.
Sverige, ett litet land med relativt små förutsättningar att hävda sig, men med en enorm hockeykultur ska försöka locka stjärnspelare från andra länder till spel i just "mitt" klubblag till hösten. Vi snackar som alla säkert förstår hockey. Det har talats om sjuka spelarlöner som urholkar klubbarnas ekonomi, med försvarstal som: "- jamen, ska vi lyckas knyta duktiga spelare så kostar det". Jaja, det köper jag. Men till vilket pris som helst? NEJ! Senast i avdelningen sjuka spelarlöner nämns 500 000/månad som Timrå skulle erbjuda Riku Hahl för att stanna hos Timrå. Jag tror inte för ett ögonblick att det stämmer. Det är rent bullshit skulle jag vilja påstå. Ligger det någon sanning bakom det är det sjukt, sjukt och åter sjukt.
Jag minns kalla vinterdagar med matcher mot Löven, Sundsvall, Kiruna och Boden. Kanske inte samma känsla, inte fullsatta läktare, men ändock - mycket känsla. Då var det inte frågan om en halv mille för en enskild spelare, då snackade vi en halv mille i total lönekostnad. Typ. Jag säger inte att det var bättre förr, men det gäller att ha en viss distans. Timrå, arbetarkommunen, ska betala en halv miljon till en enskild spelare för att eventuellt stå på torget i Timrå som svenska mästare på vårkanten.
Jag tycker sport är viktigt. Jag tror också att Timrå IK är kommunens i särklass viktigaste varumärke. Alla känner igen Timrå IK. Men till vilket pris som helst? För mig är Timrå IK ett krigande och kämpande lag. Föreningen har en vision att ta laget till ett SM-guld, jag nöjer mig med blod, svett och tårar. Lönerna är numer orimlig och ett SM-guld har antagit orimliga proportioner. Det var bättre förr. En iskall hall, på sin höjd halvfull, en kall korv, och en bil som inte startade efter 20-gradig kyla. Pojken min är av en annan uppfattning, jag hävdar fortfarande att det var bättre förr.
· 
Det är silly season, supportrar har rätt att sväva ut och drömma om värvningar och stjärnspelare. Jag drömmer också, varje dag, om spelare som skulle vara mumma för just mitt lag, att kontraktera.
Sverige, ett litet land med relativt små förutsättningar att hävda sig, men med en enorm hockeykultur ska försöka locka stjärnspelare från andra länder till spel i just "mitt" klubblag till hösten. Vi snackar som alla säkert förstår hockey.
Det har talats om sjuka spelarlöner som urholkar klubbarnas ekonomi, med försvarstal som: "- jamen, ska vi lyckas knyta duktiga spelare så kostar det".
Jaja, det köper jag. Men till vilket pris som helst? NEJ! Senast i avdelningen sjuka spelarlöner nämns 500 000/månad som Timrå skulle erbjuda Riku Hahl för att stanna hos Timrå.
Jag tror inte för ett ögonblick att det stämmer. Det är rent bullshit skulle jag vilja påstå. Ligger det någon sanning bakom det är det sjukt, sjukt och åter sjukt.
Jag minns kalla vinterdagar med matcher mot Löven, Sundsvall, Kiruna och Boden. Kanske inte samma känsla, inte fullsatta läktare, men ändock - mycket känsla. Då var det inte frågan om en halv mille för en enskild spelare, då snackade vi en halv mille i total lönekostnad. Typ. Jag säger inte att det var bättre förr, men det gäller att ha en viss distans. Timrå, arbetarkommunen, ska betala en halv miljon till en enskild spelare för att eventuellt stå på torget i Timrå som svenska mästare på vårkanten.
Jag tycker sport är viktigt. Jag tror också att Timrå IK är kommunens i särklass viktigaste varumärke. Alla känner igen Timrå IK. Men till vilket pris som helst? För mig är Timrå IK ett krigande och kämpande lag. Föreningen har en vision att ta laget till ett SM-guld, jag nöjer mig med blod, svett och tårar. Lönerna är numer orimlig och ett SM-guld har antagit orimliga proportioner. Det var bättre förr. En iskall hall, på sin höjd halvfull, en kall korv, och en bil som inte startade efter 20-gradig kyla.
Pojken min är av en annan uppfattning, jag hävdar fortfarande att det var bättre förr.