Bandy

niclasg: Låg tydligen något i det ryktet jag nämde att Murren Nilsson inte gick ihop...se länken
Saxar ut endel här eller hela får det bli de där länkarna har ju en förmåga att inte gälla så länge ;)



"Muhrén och Nilsson rök ihop hela tiden"


SANDVIKEN/BANDY Det har varit försäsongens stora snackis i bandy-Sverige - Pelle Fosshaugs bok "Bandygalen".
Men förutom uppgjorda matcher och fylleskandaler innehåller den också en hel del SAIK.
Här berättar Fosshaug i ett udrag ur boken om tiden i fiendeland - våren 2005 då han spelade i s-märkt tröja.

Kapitel 8: Att spela med fienden
Utan rubler men med yrsel i bakfickan skrev jag på för Sandvikens AIK. Jag skulle bli spelklar igen på nyåret 2005 och 39 år gammal skulle jag debutera i en bortamatch mot Kalix.
Jag skulle spela i en svart tröja med ett stort vitt S på.
Hur kunde jag komma på den idén? Jag som hade haft så många kontroverser med saikarna på Jernvallen, jag som nästan hade kommit i slagsmål med dem på banketten i Uppsala?

I Sandviken hade Magnus Muhrén, Daniel Eriksson och Henrik Hagberg jobbat för mig. Vi kände varandra sedan landslaget. De visste vad jag gick för. De visste att vi skulle kunna spela ihop. Arne Anderstedt tog den formella kontakten med mig. Han har varit ledare i Sandviken i många år och han hade som sagt försökt få mig till Sandviken redan säsongen före.
Innan jag skrev på konsulterade lagledningen en beteendevetare som hette Ola Berggren. Han skulle "titta på mig", precis som han hade "tittat på" Magnus Muhrén tidigare. Murren hade ju problem med humöret, precis som jag. Klubben ville veta hur jag fungerade. Berggren hjälper företag och organisationer när han inte tittar in i hjärnorna på hetlevrade bandyspelare. Han var jättetrevlig och vi kom bra överens. Berggren meddelade klubbledningen att det inte var något fel på mig. Jag skulle kunna dra på mig en svart tröja och passa in i lagbygget, menade han.
Jag spelade alltså i det som en gång var fiendeland vintern och våren 2005. Mitt spel var varken särskilt bra eller särskilt dåligt. Objektivt sett var jag nog inet så dum ändå. Trots att jag bara spelade halva säsongen hade jag fler passningspoäng än de flesta. Jag skulle tro att det bara var Murren som hade fler.

Kvartsfinalen mot Hammarby blev en stenhård rysare över fem matcher. Hammarby tog ledningen med 2-0 i matcher, sedan vann vi tre raka. Jag spelade bra. Det var då Hammarbybacken Larre Larsson, min gamle lagkamrat och trätobroder från VSK-tiden, körde upp klubban i ansiktet på mig och rev av mig halva näsan. Blodet forsade och jag fick sy fyra stygn. Men det var ingen som sa något om det. Ingen krävde matchstraff och långa avstängningar. Jag grät inte heller.
Efter den matchen kom fansen in i omklädningsrummet och hyllade mig. Nu hade det vänt.
I andra matchen borta mot Hammarby, när vi fick stryk i sudden death, plockade förresten tränaren Anders Jakobsson bort landslagsforwarden Patrik Nilsson och satte in Patrik Södergren i stället.
Patrik Södergren hade varit skadad hela året och hade inte spelat en match!
Jag förstår inte hur Anders Jakobsson tänkte. Jag har förresten aldrig förstått hans storhet som tränare och jag begriper inte hur han kunde bli förbundskapten efter Kenth Hultqvist. Under den tid jag var i Sandviken märkte jag att spelarna var mätta efter tidigare framgångar. De hade svårt att hitta på nya grejer och Jakobsson lyckades inte motivera dem till det. Han kunde inte hantera spänningarna i laget heller. Magnus Muhrén och Patrik Nilsson är båda stora profiler och har stora egon. De var som två magneter med fel poler vända mot varandra. De rök ihop hela tiden.
Patrik Nilsson skulle bara göra mål och det tolererade inte Murren. Jag såg hur osmidig den äldre Muhrén var mot den yngre Nilsson.
Jag kände igen det.
Framför allt kände jag igen mig i Murren.
Ganska snart efter det att jag hade klivit in i Sandvikens omklädningsrum såg jag att Murren i mångt och mycket betedde sig som jag hade gjort under de sista åren i VSK. Han styrde och ställde och tyckte att han alltid hade rätt. Jag höll en låg profil och nöjde mig med att försöka stötta de yngre spelarna. När jag någon gång kom med en spelidé var det ingen som ville lyssna. De verkade inte vara intresserade av att ändra sitt ingrodda sätt att spela.
En gång när vi hade ett snack såg jag vad som höll på att hända med Murren. Återigen såg jag mig själv i honom. Han körde bara sin egen grej.
- Du måste lyssna på de andra också, det är inte så att alla vi andra bara ska spela upp för dig, du måste också göra saker för oss, sa jag till Murren.
Jag sa det inte i enrum, utan jag sa det inför alla och det var kanske inte så klokt, även om beteendevetaren Ola Berggren sa att det var rätt det jag gjorde. Ibland måste man säga sanningar rakt ut.

Murren blev helt galen.
Han blev lika galen som jag blev när jag blev kritiserad inför alla andra på den där samlingen under min sista säsong i Västerås. Jag lärde mig säkert något av det, om inte annat lärde jag mig hur jag inte borde ha reagerat på kritiken. På samma sätt tror jag att Murren lärde sig något av det jag sa. Just då blev han bara sur och han pratade inte med mig på en hel vecka. I matchen efteråt struntade Murren i allt vad vi hade kommit överens om. Han var värre än någonsin. Han gjorde bara som han själv ville. Ändå lyckades han göra fyra eller fem mål. Eller också var det just därför han gjorde det.
När det här hände var det bara några veckor kvar av säsongen. Under slutspelet försökte jag variera mitt spel. Jag spelade inte bara på Murren, jag satte upp bollar både på den ende och på den andre.
Under uppvärmningen före finalen mot Edsbyn åkte Murren fram till mig och sa:
- Pelle, jag märker att du inte vill spela bollen till mig. Du undviker mig med flit, visst är det så?
- Nä, så är det definitivt inte, sa jag.
Inom mig tänkte jag att "det här kommer inte att gå". Det gjorde inte heller. Murren spelade inte bollen till någon i början, han åkte ensam i motvinden och körde slut på sig själv under de första 25 minuterna. Vi hade inget spelsystem alls. Vi spelade huvudlöst. Kaoset var fullständigt. Ändå var vi nära, när vi vände 0-1 till 2-1 och hade läge till 3-1. Då gjorde Edsbyn fem mål på 17 minuter i slutet av första och början av andra halvlek. Till slut blev det 6-4.

Vi trodde att vi skulle vinna den där finalen. Vi var ju bäst, tyckte vi. Vi hade de bästa spelarna. Det var som om vi hade glömt att Edsbyn faktiskt var svenska mästare och att de hade besegrat Hammarby i en av tidernas bästa finaler året innan. Edsbyn hade ett eget spel men Anders Jakobsson hade ingen strategi för hur vi skulle möta dem.
Ola Johansson och hans Edsbyn hade läst vårt spel inifrån och ut, vi hade inga äss i rockärmarna, vi hade inga nya överraskande grejer att komma med. Vi tillät dem att köra på med det egna spel som vi till slut inte kunde stå emot.
Efter finalen blev det inget mer Sandviken för mig. Mitt halvår där blev en parentes, både för dem och för mig. De bestämde sig för att satsa på yngre spelare i stället.
Resorna var dryga det var kanske inte det bästa val jag har gjort här i livet när jag skrev på för Sandvikens AIK, även om jag fick spela ännu en final och även om jag tog ännu ett VM-guld den säsongen.
Jag borde nog ha tänkt ett varv till innan jag klev in i fiendeland.
Murren och jag kan fortfarande prata med varandra. Men förhållandet mellan oss är inte längre som det en gång var.
Som när vi vann VM i Archangelsk. Då var vi som hand i handske. Nu vet jag inte vad vi är som.
Men en sak vet jag.
Magnus Muhrén är den spelare som jag helst vill slippa att möta. Han är för bra.
Även där påminner han om mig.