Hörru, Salle: Visst är det DIN bild. Jag visar bara på en workaround som gör att jag kan se den, och följdaktligen godkänna den. Eller ska jag ta tillbaka godkännandet?
Metal Guru: Haha.. ett varv var önskat, och ett varv det fick jag! Och även om ditt exemplar inte var den typ av varv jag sökte i första hand, är det väl tämligen svårslaget när vi snackar varv med storlek av rang.
Metal Guru: Tony Martin är förövrigt en väldigt underskattad sångare i mitt tycke. Hans soloalbum Back were I belong från -92 är superb. Ett tips bara.
Förlåt. Jag tänkte bara verka yngre än vad jag egentligen är, genom att svänga mig med ungdomliga uttryck. Tyvärr skiner ju sådant genom med en gång, precis som ni indirekt påpekar.
mattias - 74: Headless Cross kom 1989. Har allt från den första rackarn fram till Forbidden 1995. Då gav jag upp. Allt efter Born Again (1983/Gillan) har jag endast lyssnat på enstaka gånger. Max fem tillfällen per skiva.
mattias - 74: Precis som att Randy Rhoads är en lika given gitarrist när vi snackar uppställningar där Ozzy är med i bilden. Även om Jake E. Lee under perioden med "Bark at the moon" och "The ultimate sin" knappast gjorde bort sig.
claesw: Deep Purple-varainterna med Turner vid mikrofonen och INGEN Blackmore på gitarr är INTE Deep Purple. Det enda som är värre är Van Halen med Cherone vid micken.
Tror mig veta att du är född -70 eller möjligen -71. Själv är jag -69:a och håller helt med om din beskrivning att Hårdrock gick före synth på 80-talet.
Judas Priest´s Brittish Steel fick mig på kroken, samt Rainbow och senare även Dio. Även om jag alltid tyckte J L Turner var bäst på sången i Rainbow.
Apropå dessa farbröder, såg jag en DVD-konsert med Deep Purple nyligen, som dessutom var inspelad nyligen, som var GRYMT bra och tight! Sången från Gillan var distinkt och fantastisk!
Mitt dilemma, och samtigt styrka, är att jag alltid varit otrogen olika gengrar, därför spelades även Depesche, Devo och ren pop t ex Kim Wilde och Paul Young- och så där har det fortsatt: Midnight oil, Jewel, R.E.M, Dido, Metellica, A-ha, Bruce, Hunters & Collectors, Madonna, Metallica, Belinda Carlisle, Aimee Mann -allt i en salig djävla röra.
Även äldre prylar som "the man who invented soul"- Rod Stewarts idol- Sam Cooke är ju fantastiskt bra.
Dream Team: Finns första gången jag hörde Fast As a Shark (Ja Accept överhuvudtaget vad jag vet). Det var på Klassens timma (eller vad det nu hette) i 6:an. Det var Mats Westins tur att ta med ett band så vi skulle få lyssna. Minen på magister Nils-Ivar och de frikyrkliga brudarna glömmer jag inte. Kanske såg man ut sån själv ett kort ögonblick vem vet.
Mycket pubertal namedropping, Dream Team Måste därför påpeka en sak:
Lämmy. Säger bara Lämmy.
Riktigt fiina Djursholms-årgångar Lämmy är dock pre Motörhead. Captain Lockheed and the Starfigters. Sam Gopal/Escalator. Och fiinast av allt är då karln ballar ur i århundradets bassolo i en liveinspelning av Time We Left (This World Today) på Space Ritual II - som blasfematiskt nog editerats ned till en skugga av sitt forna jag på orginalreleasen.
Ja. Jag har druckit ett glas vin. Men bara för att fira onsdagskvällen. The Right Stuff, baby, the Right Stuff.
claesw: "Jag tycker ju du var en liten snorvalp 1990 och sålunda borde ha fallit in i Grunge-dimman...."
Vet du hur gammal jag var 1990? ;-) Snorvalp vara jag nog i vissa avseenden, alldeles säkert, men hårdrock hade jag lyssnat på ända sedan den gången i klassrummet på Vivsta skola i Timrå när Martin stoppade i kassettbandet med Iron Maidens "The number of the beast"..... Hårdrock var fr.o.m nu ett givet val, även om "maktkampen" i min vänkrets vid det laget mellan hårdrock och synthpop var värd all respekt. Vägvalet stärktes sedemera av både en mycket hög kvantitet och kvalitet inom genren under resterande delen av -80-talet.
Sedan hände nåt där i början av -90-talet. Nåt som det tog ända till det att Metallica släppte sitt "Black album" innan jag kunde hitta rätt på stigen igen. Grungen hade väldigt lite med min högst tillfälliga förvirring att göra. Det var mer ett skede i livet på helt andra plan som man gick igenom just då, och det tog som sagt ett tag innan allt styrde upp sig till det bättre igen. Vad det handlade om i musikväg var väl nån slags mognad. Allting var faktiskt inte Joey Tempestfrisyrer och spandexbrallor, hur konstigt det än kan låta... ;-) Kort sagt, den förvirring som hade uppstått kom väl till där i slutet av -80-talet, där allt vad heavy metal en gång hetat, hade ersatts av den totala sell out-formen som kallades glamrocken. Vad fanns det att lyssna på då, egentligen?
Givetvis köper jag tysk metall, och då helst i form av Accept. Engelsk dito går hem i form av i allra första hand Judas Priest, i andra hand Iron Maiden och i delad tredje hand en drös band som Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Zeppelin, Deep Purple och även Saxon. På den amerikanska scenen har Metallica fått härska fritt, men band som Mötley Crüe, Ratt och Guns n´ Roses har också haft sin givna plats.
Mest ordning och reda har det nog, som du säger, varit i den brittiska metallen. Där har man sina rötter, helt klart. Men kommer någon med låten och introt till "Fast as a shark" med Accept, ställer man ju sig inte i manöverställning, direkt.... ;-)
claesw: Varför då? När man är född bstämmer inte vilken musik smak man har. Läs min presentation där jag listat ett urval från min skivsamling. Gillar mycket från det årtionde jag är född. Nirvana blev man snabbt less på redan när de kom. Tråkig och oflexibel musik. dock gillar jag Mother love bone och de två första med Pearl Jam, Ten & vs. De första albumen som Soundgarden släppte är ok. Sedan ballade även de ur med Suprunknown.
El Maco: Otroligt konstigt. Tacka vet jag det lag som haft rött som huvudfärg på tröjan alla säsonger utom en halv (och då var det inte Kroatienrutigt).
Dream Team: Du är en sann diplomat : ) Skickligt att beskriva vad du tycker utan att stöta dig med någon!
Jag tycker ju du var en liten snorvalp 1990 och sålunda borde ha fallit in i Grunge-dimman....
Jag hänger fortfarande kvar där till viss del. Lyssna på rockband av idag från USA så hör du, grungens eko....
Generellt sett tror jag alltså att du, likt de flesta av mina vänner, främst uppskattar brittisk och tysk metall. I den musiken är det ofta mer ordning och reda, på något sätt...
puffe4: Det är ju kanon att du hittar rätt låt och som jag sagt har ni samma skalle och humor. Känns jättebra, han lyssnar på oss och väntar på hockeymatchen, Löven-MoDo!
Den länken funjerar. De jöj den.