Café

Idag besökte jag Sundvalls tingsrätt för första gången i mitt liv. Det gällde ett brott, rubricerat stöld, som mitt företag blev utsatt för strax före jul.

På dessa länkar kan du läsa mer detaljerat vad som hände:

http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=789673
http://dagbladet.se/nyheter/timra/1.420381

Som företagare är det trist när sådana här saker inträffar. Förutom en massa abete att återställa allt till ursprungligt skick så är det också förenat med en massa kostnader. Självrisker hit, självrisker dit.
Jag personligen har inte råkat ut för denna typ av stöld tidigare. Visst, det händer rätt ofta att någon kommer in i butiken och plockar saker från butiken, utan att betala dem. Men jag har aldrig råkat ut för en sån grov stöld som det här handlade om.
Jag blev alltså kallad idag klockan 9.00. Jag fick redogöra för vad i detalj som försvann vid inbrottet, hur mycket dessa varor var värda och hur jag såg på saken rent generellt.

När förhöret var avklarat kunde jag lämna lokalen vilket jag också gjorde. Men innan jag gjorde det bad en av dem som var åtalad att få ordet. Han bad mig om ursäkt för det han gjort företaget, varpå de övriga tre gjorde samma sak. Och där händer det saker inom mig...

Självklart föraktar jag det som hänt. Jag har svårt att känna medlidande för det som skett. De har forcerat mitt företags fönster, stulit en massa varor och åsamkat mig och mina medarbetare en massa jobb men också en inre rädsla för vad som skulle kunna hända. Förutom detta så kommer det att kosta företaget en större summa pengar i självrisker och annat men tack och lov är företaget mindre sårbar när det gäller den ekonmiska biten.

Butiken har kameraövervakning och på dessa kameror framgår klart och tydligt hur 4 personer krossar två rutor, tar sig in, roffar åt sig en mängd varor och flyr från platsen. Två av dem var omsakerad, två var maskerad. Signalementet på de två omaskerade männen var klockren, nästan så jag kunde räkna finnarna i ansiktet på dem. De två andra var mer svårigenkänlig. De två maskerade hade också i inledande förhör förnekat all delaktighet i inbrottet. De störde mig en aning. Blir man tagen med händerna i syltburken anser jag att man kan erkänna sitt brott och ta straffet. Men de gjorde de inte. De bedyrade sin oskuld och gjorde anspråk på godset (som jag i nära detalj kunde precisera sånär på en tusenlapp +/-). Vid det tillfället var jag rätt lack och slängde ur mig en hel del grova ord.

Men efter dagens tingsrättsförhandlingar har andra tankar gått genom huvudet. I tingssalen satt 4 personer, rätt ångerfull får man anta. De såg inte ut att må så bra, tagen av stundens allvar. När sedan de bad om ursäkt, som också kändes menad till mig, då infann sig andra värderingar hos mig.

Jag är rätt lycklig ändå. En fantastisk fru, två underbara barn, tak över huvudet och ett relativt välmående företag.

De personer som jag mötte i rättssalen var personer som 365 dagar om året antagligen är upptagen med att jaga pengar, inte mår bra och har en rätt uppgiven attityd till livet. Även om var människa måste ta ansvar för sitt eget liv tycker jag synd om personer som lever som de jag träffade i rätten idag.

Rätt eller fel?