NuMo: Nog för att vi tycker olika om det mesta, men jag tror vi kan enas om att den polarisering vi har idag inte existerade för 20 år sedan. Folk satt inte öppet om käbblade om politik i fikarummen på jobbet.
Vem man röstade på handlade väldigt lite om ideologi och mer om ens egna intressen. Vilken skattepolitik får jag och min familj ut mest av?
Naturligtvis är det en förenkling. Miljöpartiet lyckades ta sig in i riksdagen 1988 genom att ljuga om att "säldöden" i Östersjön berodde på miljöförgiftning. Gräsrotsrörelser har såklart alltid förekommit. Men de var undantaget, inte regeln.
På ett sätt var de socialistiska undertonerna starkare när jag växte upp. Det fanns inga trovärdiga medier på den tiden, utan det mesta vi matades med gick via korrupta statsägda medier som SVT eller SR. Vi växte upp i The Truman Show. Vår förståelse för världen reglerades av staten. I vår värld var "den svenska modellen" någonting unikt som resten av världen avundades.
Internet förändrade detta. Naturligtvis gjorde det möjligt för vem som helst att sprida desinformation, men det är ett litet pris att betala för det fria samtalet. Och likt Jim Carrey's karaktär Truman i The Truman Show, har många av oss börjat inse att "sanningen" vi matades med under uppväxten, inte var så sann.
Och det är det som är poängen, men även paradoxen. Truman lever ett bra liv. Han har ett fint hem, en vacker fru, ett bra jobb, är om tyckt av allt och alla. Det påminner mycket om min uppväxt. Den svenska modellen var allt jag kände till. Varje gång jag var missnöjd över något, fällde alltid någon kommentaren "Var glad att du inte bor i USA! Där hade du inte fått någon sjukvård!" och jag trodde på det.
Så ja, jag kan definitivt sakna en tid då Sverige på många sätt var mer socialistiskt än det är idag. Precis som att jag kan sakna julaftnar när jag fortfarande trodde att jultomten existerade. Men tyvärr går det inte att ta på sig skygglapparna igen när de väl har åkt av.
För övrigt är detta ett klassiskt filosofiskt tema ("ignorance is bliss") som har behandlades i en rad filmer som The Truman Show, The Matrix eller Inception. Dvs "lycklig och ovetande" eller "olycklig och medveten": I slutändan landar protagonisten oftast i att sanningen är viktigare än det egna välbefinnandet.
Ingen ska inbilla sig att jag njuter av att bli påhoppad av horder av NPC:s på nätet som talar om för mig hur hemsk jag är, hur dum i huvudet jag är, hur jag är en Putin-kramare, hur jag bara är ute efter att provocera etc. Även om jag har lärt mig att tackla det med åren, så är det fortfarande sårande att personer som aldrig har träffat mig, som inte har sett mig leka med min son, som inte sett mig muntra upp min sambo när hon är ledsen, inte sett hur jag får folk på jobbet att skratta i stressiga stunder, tar sig friheten att måla upp mig som satan själv - enbart för att jag utmanar det dominerande narrativet.
Men likt Truman eller Neo, så är sanningen viktigast, och jag är villig att betala priset - oavsett hur ont det gör.
Det är inte bara provokativt. Det är jobbigt att se en uttrycksfull och till synes intellektuell skribent så genomskinligt avslöja sina bister i form av egenkärlek. Att försöka lysa genom att överkatta sin egen ... | Läs mer
