Café

Tubest:

Tack! Som sagt är jag lite allergisk mot den traditionella hästjazzen. Dock så går ju Dwight utanför ramarna och blandar friskt. Av hans eget material måste också Wild Ride och Long White Cadillac nämnas.

Jag är nog mer åt Bluegrass-hållet när det gäller de traditionella amerikanska musikstilarna. Den ligger också närmare bluesen.

I'm a man of constant sorrow av Soggy Bottom Boys (Oh Brother Where Art Thou) är en favorit. Sedan är ju inte steget långt till mycket av det som Lynyrd Skynyrd, Canned Heat och Credence har gjort. Back to basic, med andra ord.

Nu börjar nog folk droppa in här strax.