Det finns inga ord. Ändå är det så mycket man vill säga.
Om bara några timmar ska jag hämta bilen och åka ner till Nyköping. Helt plötsligt känns det inte alls lika angeläget. Vad fan är en sketen träningsmatch idag?!?!
Jag trodde min arbetspolare skämtade först, när jag lyckligt ovetandes kom till jobbet halv fem i går eftermiddag, han kan komma med såna här sjuka historier ibland. När jag insåg att det var sant blev jag faktiskt alldeles kall och benen skakade, det var inte alls lätt att gå in och jobba då. Tjugo i tre, precis när första planet kraschade då vet jag att jag kollade på klockan och undrade om vi inte ksulle få rast snart för vi hade lidit 45 minuter med en fruktansvärt tråkig föreläsare. Jag kollade på klockan då, tänk om jag då vetat vad som just då skedde på andra sidan atlanten...
Några timmar senare slog det mig också att Colorado kanske vill åka hem nu. Det var märkligt. Jag håller på Colorado i NHL och den här matchen mellan "mina" två lag, det riktiga mästarmötet all-time, har jag sett fram emot i nästan ett år. Jag ahr verkligen längtat och hoppats att jag skulle få hålla mig frisk för jag skulle bli skitförbannad om den ställdes in av någon anledning. Idag känns det som att det vore ett ritkigt beslut ifall deras "lust" försvunnit. Om matchen nu ändå blir av kräver jag att det hålls en tyst minut. Och skulle någon stjärna så mycket som hosta till under den minuten ska jag peronligen se till att han eller hon inom 30 sek ligger med näsan tryckt ute på Arenatorget.
När jag vaknade idag kändes det som att det var en dröm, jag var tvungen att slå på tv:n för att komma tillbaka till verkligheten. Det var länge sedan, mycket länge sedan, men nu är jag faktiskt rädd. När det inte är en Hollywoodfilm längre utan ren verklighet, då är det inte kul längre.
Trodde aldrig det här skulle komma ur min mun, men - Hockey är inte livet, utan bara en liten, liten del av det. Och just nu, just idag, känns det faktiskt soma tt jag skiter i hur många SM-guld vi har och jag skiter fullkomligt i ifall vi tar ett till eller inte.
Om bara några timmar ska jag hämta bilen och åka ner till Nyköping. Helt plötsligt känns det inte alls lika angeläget. Vad fan är en sketen träningsmatch idag?!?!
Jag trodde min arbetspolare skämtade först, när jag lyckligt ovetandes kom till jobbet halv fem i går eftermiddag, han kan komma med såna här sjuka historier ibland. När jag insåg att det var sant blev jag faktiskt alldeles kall och benen skakade, det var inte alls lätt att gå in och jobba då. Tjugo i tre, precis när första planet kraschade då vet jag att jag kollade på klockan och undrade om vi inte ksulle få rast snart för vi hade lidit 45 minuter med en fruktansvärt tråkig föreläsare. Jag kollade på klockan då, tänk om jag då vetat vad som just då skedde på andra sidan atlanten...
Några timmar senare slog det mig också att Colorado kanske vill åka hem nu. Det var märkligt. Jag håller på Colorado i NHL och den här matchen mellan "mina" två lag, det riktiga mästarmötet all-time, har jag sett fram emot i nästan ett år. Jag ahr verkligen längtat och hoppats att jag skulle få hålla mig frisk för jag skulle bli skitförbannad om den ställdes in av någon anledning. Idag känns det som att det vore ett ritkigt beslut ifall deras "lust" försvunnit. Om matchen nu ändå blir av kräver jag att det hålls en tyst minut. Och skulle någon stjärna så mycket som hosta till under den minuten ska jag peronligen se till att han eller hon inom 30 sek ligger med näsan tryckt ute på Arenatorget.
När jag vaknade idag kändes det som att det var en dröm, jag var tvungen att slå på tv:n för att komma tillbaka till verkligheten. Det var länge sedan, mycket länge sedan, men nu är jag faktiskt rädd. När det inte är en Hollywoodfilm längre utan ren verklighet, då är det inte kul längre.
Trodde aldrig det här skulle komma ur min mun, men - Hockey är inte livet, utan bara en liten, liten del av det. Och just nu, just idag, känns det faktiskt soma tt jag skiter i hur många SM-guld vi har och jag skiter fullkomligt i ifall vi tar ett till eller inte.