Det finns väl bara tre utomstående som uppnått legendstatus i HV. Den senaste var Esa Keskinen på 90-talet. På 80-talet kom den störste i mina ögon, Kari Eloranta, men 70-talet tillhör definitivt Bo "Bulla" Berggren. Och det är ju inte helt utan konkurrens heller. Bulla var ju här samtidigt som Honken.
Att han skulle vara Sveriges långsammaste tekniker genom tiderna är ju heller ingen överdrift. Bulla fick tag på pucken, tog burskydd och tittade upp mot norra stå och Klapp & Klang. Sedan var man synkade :-) Sången började:
"Tinge-linge-linge tåget går, ut i vida världen, den som 50 öre har, får följa med på färden.
Se Sterner (utbytbart), se Sterner, nu köper han biljett, men önskar helst av allt, en snar reträtt"
Sjöng dom väldigt sakta, så hände det mer än en gång, att det skramlade i motståndarkassen samtidigt som Klapp & Klang nått fram till "reträtt". Men det gällde som sagt att man sjöng väldigt sakta :-)
Den rätta sortens diva var han också den gode Berggren. Eller diva och diva, bohem är väl ett bättre uttryck. Bulla var den ende som kom in på samtliga stadens krogar i träningsoverall och han utnyttjade det också. För övriga dödliga gällde slips och kavajtvång.
Är det möjligen finnblod i honom? För spelade han inte, så sågs han oftast i träningsoverall och träskor. Den ende spelaren i HV som kommit till träningarna i träningsoverall och alla då förmodat att han kommit direkt från krogen. Han hade oftast också en ansiktsfärg som skvallrade om det samma. Men till skillnad från alla andra dödliga så var Bulla som bäst, när ansiktet skiftade mellan rosa och rött.
Bulla innehar fortfarande också ett klubbrekord. Säsongen, 76/77, gjorde han 21 mål på 31 matcher, från en backplats, i Div 1 Södra. Det har ingen varit i närheten av senare. Kaj Nielsen gjorde 16 under en säsong på 80-talet och i år hamnade Petrasek på 15, det är de två som varit närmast.
· · 
· 
Den där Nylin vet vad han pratar om :-)
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockeybladet/sverige/elitserien/legendarerna/article6841697.ab
Det finns väl bara tre utomstående som uppnått legendstatus i HV. Den senaste var Esa Keskinen på 90-talet. På 80-talet kom den störste i mina ögon, Kari Eloranta, men 70-talet tillhör definitivt Bo "Bulla" Berggren. Och det är ju inte helt utan konkurrens heller. Bulla var ju här samtidigt som Honken.
Att han skulle vara Sveriges långsammaste tekniker genom tiderna är ju heller ingen överdrift. Bulla fick tag på pucken, tog burskydd och tittade upp mot norra stå och Klapp & Klang. Sedan var man synkade :-) Sången började:
"Tinge-linge-linge tåget går, ut i vida världen, den som 50 öre har, får följa med på färden.
Se Sterner (utbytbart), se Sterner, nu köper han biljett, men önskar helst av allt, en snar reträtt"
Sjöng dom väldigt sakta, så hände det mer än en gång, att det skramlade i motståndarkassen samtidigt som Klapp & Klang nått fram till "reträtt". Men det gällde som sagt att man sjöng väldigt sakta :-)
Den rätta sortens diva var han också den gode Berggren. Eller diva och diva, bohem är väl ett bättre uttryck. Bulla var den ende som kom in på samtliga stadens krogar i träningsoverall och han utnyttjade det också. För övriga dödliga gällde slips och kavajtvång.
Är det möjligen finnblod i honom? För spelade han inte, så sågs han oftast i träningsoverall och träskor. Den ende spelaren i HV som kommit till träningarna i träningsoverall och alla då förmodat att han kommit direkt från krogen. Han hade oftast också en ansiktsfärg som skvallrade om det samma. Men till skillnad från alla andra dödliga så var Bulla som bäst, när ansiktet skiftade mellan rosa och rött.
Bulla innehar fortfarande också ett klubbrekord. Säsongen, 76/77, gjorde han 21 mål på 31 matcher, från en backplats, i Div 1 Södra. Det har ingen varit i närheten av senare. Kaj Nielsen gjorde 16 under en säsong på 80-talet och i år hamnade Petrasek på 15, det är de två som varit närmast.