Satt o såg bilderna på sporten på Stefan Liv o jag måste säga att han såg så sorgset närvarande ut. Eller om det är för att vi vet hur det slutade som man ser på honom med andra ögon. Hans öde, o de övriga spelarna i Lokomotiv, drabbade mig hårt.
Jag kände inte Stefan Liv. Jag träffade honom aldrig men han har stått väldigt nära mig på isen i Eon Arena o jag har följt honom i Tre Kronor o i HV 71. Jag gillade honom. Starkt. Hans öde bara drabbade mig. Hans död rörde vid mig. Jag hoppas bara att det gick så snabbt o fridsamt som möjligt och att hans anhöriga får en sorts frid ändå i sin sorg så småningom de oxå.
Ett minne nu. Ett öde. Tidigare en hel värld.
Vi bör aldrig glömma våra hjältar. Vi sitter inne med så mycket beröm, som fåglar i bur och vi skulle kunna göra oss själva och våra medmänniskor så lyckliga om vi lät de där fåglarna flyga. För tiden är utmätt, vi glömmer det gärna, vi förtränger det, vi roar oss med allting annat, vi slarvar med våra liv och vår tid, vi sitter stilla i all evighet och tror att döden är för alla andra, är för grannen, för fyllot, för den fattige, för den ensamme, för knarkarna i parken.
Men sorry vännen, det är fel, döden är för oss alla, har ditt fotografi i sin plånbok när han går runt på stan och hånflinar åt alla han ser, och en tidig morgon ringer det på din dörr och då står han där med ditt foto och du säger att du inte har tid, du har ju så mycket kvar att göra, du har så många människor omkring dig som du älskar men dina böner är bara tunna rökringar mot en stum himmel då, som det känns, och dina ord och dina skrik blir till stenar bara, faller som stumma och dumma stenar mot marken, och jag vill så gärna tro att jag orkat göra det bästa av mitt liv när den där morgonen kommer…
Vi kan bli lyckliga. Det är sent men bättre sent än aldrig. Vi kan bli lyckliga. Och nu är inte aldrig. Vi har fortfarande tid kvar.
· 
· 
