Jag vaknar med ett leende på läpparna. Inom mig hör jag en sång, från musikalen Oklahoma:
Oh what a beautiful morning
Oh what a beautiful day
I've got a beautiful feeling
Everything's going my way
Så inser jag varför och leendet spricker upp i ett flin där mungiporna skulle gått huvudet runt om inte öronen hindrat det:
Vi spöade Apan:-)
Att vinna en match mot ett random SHL-lag är förstås trevligt men när matchen är över börjar man ganska snabbt fokusera på nästa match.
Så inte nu. När man spöat Apan är man värd att njuta ordentligt och länge. Och speciellt roligt är det när alla aporna visar hur extremt viktig matchen var för dem och hur otroligt besvikna de är sedan de förlorat.
Hur var det Aphasse Apwallson sa före match: "Den här matchen är inte något speciellt för oss, det är som att möta vilket som helst av de andra SHL-lagen"?
Jojo. Vi märkte det;-) Så otroligt sura som Apwallson och Apspelarna var. Så illaluktande dåliga förlorare som de var. Så usel och ovärdegrundläggande som de uppförde sig.
Nej, det var ingen match som Apan brydde sig speciellt om, naturligtvis inte;-)
För normalt tänkande människor hade matchen genom höjdhopparen och FriSören - domarkårens svar på Bingoberra och Postkodsrickard - givit Apan helt upprörande fördelar. Visserligen hade dessa tvenne zebror valt att lägga en hög nivå vilket är utmärkt: ju mindre de dömer desto mindre (för-) stör de, men det var tydligt att det lag som tjänade på det var Apan, som matchen igenom körde med fasthållningar och klubbanvändningar som skulle fått Jimmie Tripping Hollywood att njuta av glädje. Men dessutom hamnade de ordentligt fel några gånger och då till Apans favör.
T ex blåste de straff som Apan satte 0-1 på, efter ett fantastiskt, ja nästan utan motstycke vackert räddningsjobb av underbare Näkyvä, som jagade ikapp en helt naken Calof, lyfte regelkorrekt på dennes klubba från ena sidan bara för att därefter slå undan hans puck från andra sidan.
Vidare åkte SHL:s fulaste spelare Apsevc på Per Ledin med en ohyggligt ful knätackling, en händelse där det var hur tydligt som helst att APsevc bara hade ett enda mål för ögonen, att just knätackla Ledin. Det var som såg man galningen Sigge Svensson - Trottoaren som uppfann knätacklingen - åter på isen och det måste ha varit ett beställningsjobb från CryBert och Apwallson. Vilket zebrorna tyckte att 2 min räckte för att straffa, fast det är avstängning i månader som borde vara rätt medicin.
Och så inledde Janne Divan Pesonen matchen med att kasta sig på isen och kvida för att den fete finnen krockat med Per Ledin axel mot axel. Jag är untouchable, jag är Janne Pesonen, menade den ilskne filmaren och krävde straff på Ledin för zäcking to zö hädd, som han hävdade på en finska som fick Karjalainen* att verka nobelpristagare i litteratur. Efter att Pesonen filmat i bästa Lehtonen-stil överföll Martin Lundberg Ledin med vildsinta slag. Det skulle förstås ha varit 2 min för filmning på Divan och match för överfallaren; i stället hittade zebrorna dubbelutvisning Ledin och Lundberg?
Och så vidare. Herrar Höjdhoppare och FriSör hade för dagen blivit Tomte och Tomtenisse och delade ut julklappar matchen igenom i ensidig Apriktning.
Trots detta skämde Apspelarna med Apwidring i spetsen samt Apbådet med Apwallson värst av alla ut sig under och efter match så att underhållningen blev barnförbjuden. Jag kunde skriva sida upp och sida ned om det men avstår just nu genom att helt enkelt konstatera att jag är säker på att hockey-Sverige applåderade när landets malligaste och stöddigaste lag inför öppen ridå visade vilka extremt usla förlorare de är.
*Karjalainen.
Den finske ministern, välkänd för sitt sätt att ohantera det engelska språket, var en gång i New York på en FN-tillställning. Representanter från hela världen minglade och förde intelligenta samtal med varandra. Karjalainen stod tyst i ett hörn iklädd en "kostym" som skulle fått uteliggare i Stalingrad under den tyska belägringen att te sig välekiperade. Då kommer FN-ambassadören in i salen. Här är min chans, tänkte Karjalainen, henne känner jag ju igen! Sagt och gjort, Karjalainen klampar fram i gummistövlar, ställer sig med sina 150 kg placerade på 155 cm höjd framför den berömda filmskådespelerskan och säger.....? Nu är goda råd dyra! Karjalainen talar ju ingen begriplig engelska. Vad göra? Då får han en snilleblixt och utbrister i bästa Pesonen-stil:
- Aj lavv jo!
Shirley Laine blir lite överraskad av den enorma heffaklumpens påhopp, men finner sig, och svarar:
- I love you, too.
Oj! Halva inne tänker Karjalainen, påstruken som en finsk bizzniz-man på planet hem från Ryssland till Helsinki på fredagkvällen, vad gör jag nu? Men listig som han är finner han sig och fortsätter erövringen:
-Aj lavv jo srii!
Redigerad kommentar
MOBILT
· · 
Svanru: Hm, ja, det kan jag förstå.
Får väl säga välkommen ned till oss dödliga;-) Själv skulle jag länka till 95-97 (med undantag för 3 av de sista matcherna 97;-)) plus då och då under åren innan dess.
Jag kan nog acceptera att försvarsspelet och målvaktandet blivit rejält bättre, men ett oskick är att zebrorna inte hängt med i fart och kraft och man irriteras över hur eländigt de kan hantera sönder matcher.
Men det riktigt och helt överlägset avgörande till att åtminstone jag vill skriva under på det du säger är att på den tiden saknade vi några av de bästa svenska spelarna - numera är >150 av våra bästa spelare i andra ligor; det är som att den bästa hälften av spelarna i varje elitserielag inte finns med. Något kompenseras det där av inhyrda stjärnor från andra länder man bara något - och dessutom roligare när man hade ett helt gäng av de bästa som kom från hemmastaden och var nära bekanta med många supportrar.