Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
| 15% |
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
Nej, det handlar inte om hur jag reagerar mot hatbrottslingar i Apbok. Vilket andra kan uppfatta som överdrivet, förstås.
Det handlar om en allmänt spridd känsla som irriterar mig. Att så fort något inte blir som man önskar, är det OK att förklara att man känner sig kränkt vilket motiverar att man gör vad som helst.
Läste i bladet att 10% av morden i landet - som brukar sorteras in under "gängrelaterade brott" antydande s k "uppgörelse i undre världen - igen-kligen beror på att någon varit "kränkt". "Han pratade för länge med min flickvän, alltså sköt jag honom" och så vidare.
I Fjollträsk var det derby igår. Djurgården inledde med att ta ledningen 2-0 mot Hammarby, som därefter vände till 2-4. Jag var inte där, men önskar jag hade varit det. Oj, vilken känsla det måste ha varit.
I det läget sjöng Hammarbypubliken under tio minuter "Always look at the bright side of life". Vilket ledde fram till att djurgårdsklacken slängde in bengaler och stormade planen. En djurgårdsspelare intervjuas "jag förstår klacken".
Troligen blev de kränkta, alltså.