Luleå HF

Vi får se hur det går i vår kvartsfinal. Allt kan hända. Men visst pekar det mot att vi tar Apan nu och går till semi.

Målvakten är halva laget. En gammal sanning, men med visst fog.

Om vi leker med den tanken att Luleå når semi undrar jag: hur många av målvakterna i semifinal har gått på Luleå Hockeys hockeygymnasium?

Läjkers Viktor Fasth. Uppvuxen i Kalix strax utanför Luleå. Utbildad till målvakt i Luleå Hockeys hockeygymnasium.

Röglets Christoffer Rifalk. Uppvuxen i Kalix strax utanför Luleå. Utbildad till målvakt i Luleå Hockeys hockeygymnasium.

Luleås Joel Lassinantti. Uppvuxen i Luleå. Utbildad till målvakt i Luleå Hockeys hockeygymnasium.

Örets Jhonas Enroth. Uppvuxen och utbildad till målvakt i Huddinge.

Att Röglets andramålvakt heter Johan Gustafsson, utbildad i Luleå Hockeys hockeygymnasium och Luleås andramålvakt heter Jesper Wallstedt, utbildad i Luleå Hockeys hockeygymnasium bara förstärker detta.

Kan det här vara en tillfällighet?

Nej.

Vad är det då?

Det är Arvet bakom Myllys.

Visst. Luleå har sagolikt målvaktspel, kreativa anfall och uppoffrande försvar.

Men för mig känns det självklart.

Att vi slår Apan beror på vårt spel utan puck bakom deras egen mållinje.

Innan och under säsongen har herrar aprunkare, de självutnämnda experterna skrikegård och sanny förklarat att Apan låg inne med SHL:s bästigaste backuppsättning.

Men spjutspetsen i Bulanhockeyn – den höga forwardspressen – har attackerat dessa backar när de fått puck bakom egen mållinje och det har totalt avväpnat Apan. Det är pinsamt att se hur dåligt samspelta apbackarna är. När en back med puck blir attackerad av Luleåforward har han ingen aning om vad han ska göra med pucken. Ingen kompis ser han att passa till. Att stabilt och tryggt spela sarg-ut behärskar han inte eftersom sektens doktrin anbefaller att apbackrna alltid ska iscensätta vinnande uppspel.

Följden blir att de fastnar i man-mot-manspel vid sarg och där duger de inte till helt enkelt. Blir avtagna puck eller försöker på vinst och förlust spela pucken åt något håll vilket inte sällan blir till en Luleåforward.

Apans naiva spelidé är att de ska skölja över motståndarna i anfallsvåg efter anfallsvåg där deras överbetalda föredettingar highsticking lindström och oscarmöller ska stå och prickskjuta in mål efter mål. Eller så ska inköpen under säsongen av ”NHL-stjärnorma” (sanningen är följande. De var körda i NHL. Fick inte spela på hela hösten, i princip sparkade från sina klubbar eftersom de var för usla) ge ytterligare fantastiska stjärnmål. OS-linan! VM-linan! Bästigaste anfallen som öser in mål!

Det må vara som det vill med den saken. Men hur fan ska de kunna måla om de aldrig får pucken? Om den blir kvar långt ned i egen zon där den ofta erövras av Luleå? Om eventuella spelvändningar kommer i snigelfart efter taffliga egna passningar långt ned där det bästa de kan hoppas på är att få gå in i anfallszon efter sarg för att därifrån skjuta meningslösa skott, eftersom ingen apa törs offra sig att gå in i slottet med puck där de möter motstånd.

Man kunde ju tänka sig att forwards kommer ned och hjälper till, ger backarna det nödvändiga stöd de måste ha för att komma undan den hårda pressen från Luleåforwards.

Men nej. Det finns inte i sektens katekes. Det är ju ”tråkhockey”. Apforwards är mycket roligare än så. Och bekväma. Dessa primadonnor ska ju få öppnande långpass, det står ju i sektmanualen. Så de ägnar ingen energi för laget. Utan satsar på jaget.

Vilka är de då? Dessa superduperbackar som fått skrikegård och sanny att runka sektapan efter noter?

Ja, först har vi ett fåtal helt egna produkter från blygden:

Granberg, Petter, Malmberget
Burström, Niclas, Jörn
Lundberg, Arvid, Clemensnäs

Ingen av dem kommer från blygden alltså. Men tillhör den generation av köpejunisar som Aplasse J och Apwallson fyllde Apan med genom sin hemskt mycket fantastiska hockeystrategi. Att sitta på sena kvällar och belägra 12-åriga talanger från andra klubbar i telefon med ”komse, komse, komse…”.

Dessa ”blygdenfenomen” har förklarats NHL-stjärnor – den där aptypen av NHL-stjärnor som aldrig släppts in i NHL förstås, men till slut hamnar de bara tillbaka till Apan där får plats i laget för att blygdenkvoten ska uppfyllas. Men backspel duger de inte till. För stabbiga, för ensidiga, för långsamma, för svaga, för allmänt kassa.

Sedan fyller de på med köpebackar.

Wilsby, Adam, Danderyd
Broberg, Philip, Örebro
Mckeown, Roland, Kanada
Nilsson, Oskar, Luleå

Backar som kan ha viss styrka, men som inte kan rädda Apans icke existerande backspel. Wilsby ska väl snart dra vidare till riktig klubb. Broberg ska väl över Atlanten om inte hans försämring i Apan hindrar det. Köpekanadicken ska till nästa betalande.

Och Oskar Nilsson borde vi ta hem till Luleå nu. Den ende vettige backen hos Apan numera ska väl inte behöva vara kvar hos Apan som han för ett år sedan förklarade att han hatade? Nej, ta hem honom till Luleå nu. Låt honom skåda ljuset.

Bulans Bulanhockey har ägt sönder Apans sekthockey.

”Tråkhockey” ljuger Apforwards om det de möter hos oss. Själva är de mycket roligare, tycks de mena. Genom att inte ens ha puck medan de spelar för läktare som vanligt fullsatta med tomma stolar.

En synnerligen viktig händelse i slutet av matchen senast.

Den uppblåsta galningen highsticking lindström hade med ett samurajslag klippt till med klubban på Erik Gustafssons oskyddade handled. Så faaaaarlig och tuff är jag, tycks highsticking - med ett jättelångt CV av att smälla till motståndare i ansiktet med klubban – ha velat förmedla.

Något senare passar Tyrre på med att bakifrån smälla till highsticking över benen med klubban och denne åker i isen, fly förbannad, kastar sig upp och mot Tyrre. Som bara klipper till highsticking med en näve i bröstet och förklarar ”Kom då!”

Highsticking är ju en jävligt feg typ, en riktig hare. Han har gjort massor av fula grejer under sin karriär och ligger alltid högt – vinner ibland – utvisningsligan i elitserien/SHL. Men ta en fight? Aldrig. Omedelbart sedan han gjort sina fula påhopp gömmer han sig bakom andra apor som ska skydda honom.

Men här hann han inte undan. Och uppblåst av sin egen inbilning av att vara tuff och modig råkade han studsa fram mot Tyrre som då var beredd: kom och slåss då!

Varpå highsticking fegade ur totalt.

Mycket illustrativt och mycket talande för övriga apor ”vår tuffing ballar ur”.

Ungefär som HK Arslet gjorde, sedan Fredrik Svensson utmanat ful-joel på fight och denne valde att krypa ihop och gömma sig bakom domarna.

Vad ledde det där till, igår?

Se nedan, rubrik från ApPravda Nollan. Aporna skulle minsann "visa"! Ha ha ha ha.

Apan försökte mopsa upp sig och visa hur tuffa och faaaarliga de var, genom att tjafsa och bultas och vara allmänt ilskna efter varenda avblåsning. Men det hade det ju inget för. Tyrre vågade ingen av aporna gå på, han har ägt sönder dem.

Och efter matchen skrattade lill-Nisse åt att Engsund som ingen rubbar utan problem höll emot även tre apor som försökte hoppa på honom men bara fick Engsunds hånflin som svar! Ljuvligt.