Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
| 15% |
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
Men det är en känslig apparat. ALLA måste vara med och om någon eller några faller ur ramen kan de påverka andra och så blir det en ond cirkel där allt fler faller ur ramen och plötsligt har man ett lag som fungerar så mycket sämre än man egentligen ska.
Ibland är det knepigt att förstå vad som går fel. Är det en enstaka spelare eller är det något "utanför isen" som påverkar, varför gör inte alla det jobb de ska? För allvarligt talat, många har riktigt bra ekonomisk ersättning för det de ska leverera och räknar man på tre matcher per veckan och speltid per match handlar det ju faktiskt bara om att göra sitt bästa under 1-2 timmar per vecka. Hur svårt kan det vara?
Och NÄR det inte fungerar, hur kommenterar man det?
Senaste veckorna har vi fått en nu beteckning: vi blev för "sköna" sa någon och andra hängde på.
När Luleå mötte Pungen igår visade vi under första perioden att när varje spelare i laget gör det man ska ja då äger vi Pungen utan problem. Fast i slutet av perioden släppte vi in kvittering då en back inte var vaken att göra det han skulle utan segade medan Pungbrocken fick avancera in och i bra läge dra in kvitteringen. Och sedan ko en andra period där masspsykosen lagt sig över de flesta av våra spelare; vi blev på hälar och plötsligt visste ingen vad de vetat under första perioden.
Blev vi för sköna?
Ja, visst var det så. Men Bulan kom med en ny beteckning.
Vi blev för mysiga.