Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
| 15% |
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
Men Warulfven - som vi mött i final en enda gång; 1997 - påminner gärna om att så gick snacket då också.
Det året gick Luleå till final efter att ha spöat Fiskrenset i kvarten med 3-0 och därefter Gnaget i semi med 3-0. Medan Warulfven nådde final efter 3-2 mot HV och efter 3-2 mot Trottoarkanten, varav Ulfven vann de två sista matcherna i sudd.
Warulfven hade således spelat maximala 30 perioder inklusive 4 övertidperioder mot Luleås 18 perioder inklusive 2 övertidsperioder. Och snacket gick att nu är Warulfven trött och svenska mästarna Luleå Hockey vinner finalen enkelt.
Men Warulfven stod emot första matchen och fick oavgjort efter tre perioder. Och sedan vann de genom att Roger Warulfvs-Ragor Johansson, med c:a 10-15 meter mellan utsträckta armar, avgjorde i sudd. Därefter vann båda lagen kort sina hemmamatcher - det var vanligt på den tiden - men Warulfven tog Guldet av oss genom Warulfv-Ragors suddmål i första matchen.
Visst var de trötta. Men spöa Luleå, det kunde de.
Personligen tror jag dock att förmånen att få vila för att ha ork kvar kan betyda mer numera med den typ av hockey som lagen spelar nu, jämfört med då.
Men vi får se...