Luleå HF

Sven.Savage: Ja, alltså, inlägget om Damhockeyn hamnade lite i bakvattnet av nyheten om Isac Brännström. Nog kommer jag Alltid att hålla på 'Våra Gäng'. Men jag inte kommer jag att engagera mig i Damhockeyn mer än ytterst sporadiskt, om det kommer dithän att man 'vet' att chanserna till att vinna guldet 'helt' är borta. Särskilt inte då vi vunnit 5 av de 7 senaste mästerskapen, och ser ut att ha mycket goda chanser att vinna även i år.

Herrhockeyn engagerar man ju sig ALLTID i, fast i varierande utsträckning beroende på hur bra vi är. Då Myllus-eran tog slut 2001, och under resten av 00-talet, var det ju inte överdrivet upphetsande att vara Luleåsupporter, det måste jag ändå tillstå.
Betydligt intressantare har det ju varit f o m 10-talet och framåt.

Realisten: Jo, det är klart att ju bättre chans vi har desto längre och mer intressant blir det.

Men några roliga säsonger hade vi ändå på 00-talet även om det blev respass i kvartarna, t ex när vi hade NHL-lockoutåret då vi kunde nått långt om vi värvat Brodeur - som jag personligen skänkte öronmärkta pengar för - i stället för en pajasen Manny Fernandez i mål. Eller när vi mönstrade monsterlinan Renberg-Bartecko-Orzagh eller för den delen Limpan Omark med Haju och Snygg-Mats.

Njutning ungefär som nu i damhockeyn där vi har ärat ha Hiirikovski, Vainikka, Tuulus, Nieminen, Savaolainen, Pirttijärvi vid sidan av Nordin, Fällman, Grahn med flera.