| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· 
Jag kommer aldrig att förlåta Luleå för att de kastade grus i vår spelargång 2015.
Men jag tycker ändå att det är en rolig historia som säger mycket om föreningen.
Kommer deras ”vi mot världen”-känsla ta dem till ännu en final? Ja, jag tror faktiskt det.
Ja, men vart står Luleå i dag?
Eller i morgon?
De senaste sisådär 30 åren så tycker jag att de har varit alldeles för ojämna från säsong till säsong.
De kör på samma linje som de gjort sedan Lars “Osten” Bergströms glansdagar som coach i mitten av 90-talet. Det ska “krigas” (läs “krigas” på grov norrländska) – och det känns som en identitet som varken klubben, fansen eller sponsorer vill släppa. Hellre att man tar in en Linus Johansson i sin trupp än en Connor McDavid, så har alltid känslan varit.
Vilket jag på något konstigt sätt kan gilla.
Det har alltid varit en charmig “vi mot världen”-känsla i Luleå. Jag minns när de kastade grus i vår spelargång i kvartsfinalserien 2015 och senare ursäktade det med en ”men vi gör ju allt för att vinna”-förklaring.
Jag kan fortfarande irritera mig på det tilltaget även om det är en jäkligt rolig historia.
Att kasta grus eller liknande i ett lags spelargång är att direkt förstöra motståndarnas chanser att kunna starta matchen på lika villkor. Det är lite som om jag skulle skära sönder däcken på en bil inför ett F1-lopp. För mig, där och då, var det ett lågvattenmärke deluxe, men det har alltid varit lite typiskt Luleå.
När man kom till Norrbotten kände man alltid att fansen var emot en redan under uppvärmningen och så tycker jag att det ska vara.
Och det är viktigt att poängtera att de aldrig gick över gränsen.
När jag spelade i Frölunda och Timrå så hände det ofta att vi sov över i Luleå. Då blev det snarare en regel än ett undantag att man gick ut och fikade, käkade middag eller tog en öl och jag har aldrig varit med om att en enda Luleå-supporter kommit fram och agerat otrevligt på något sätt. De som kom fram ville i stället prata hockey och de har alltid varit otroligt trevliga oavsett vilken utgång det blivit på matchen. Något som bidrog till att man alltid såg fram emot resorna till Luleå.
Om vi ska gå tillbaka till dagens Luleå så tycker jag att de har ett lag som ska kunna gå hela vägen, något jag kan tycka att de gjort sig förtjänta av efter att ha fallit på målsnöret i den sjunde, avgörande finalen på hemmaplan mot Färjestad 2021.
De har kanske en av Sveriges bästa backar i Erik Gustafsson som man nu förlängt kontraktet med tills han förmodligen går i pension.
De är med i striden om en topp sex-placering och då har har inte de förväntade toppspelarna riktigt kommit igång än rent poängmässigt.
Tänk när Linus Omark och Pontus Andreasson börjar varva upp. Då skulle jag kunna se Luleå som en stark utmanare till Färjestad.
Den senaste finalserien mellan dem var riktigt häftig och jag hade inte haft något emot att se en repris.
Om man ska säga något negativt om Luleå är det väl att de känns lite väl lättscoutade ibland. De kör på med sin filosofi oavsett motstånd.
Jag skulle önska att de hade en “plan B” att nyttja för att förändra matchbilden ibland och inte bara förlita sig på att Linus Omark ska kunna göra det. Eller att Juhani Tyrväinen eller Brendan Shinnimin ska röra om i grytan. Det behövs något mer. Jag skulle vilja se ett Luleå som släpper lös ännu mera offensivt.
Spelarmaterialet finns där.
Ledarstaben finns där.
Och en av Sveriges bästa materialare finns där i ”Greppa”.
Släpp lös och kör nu, Luleå!