Luleå HF

Sven.Savage: Tack för förklaringen, då förstår jag hur Luleå och Modo kan ha lag i båda serierna, De har svårt att få publik till damhockeyn, vet inte hur det är i Delfinen men här är det typ närmast sörjande känns det som, blir säkert fler i slutspelet men det är inte bara en kostnadsfråga. De flesta prioriterar väl herrlagen och man kanske inte har tid att gå till arenan och se match 2-3 kvällar/vecka även om det så kostar 50kr på dammatcherna. Ett plus att tacklingar är tillåtna sedan ett tag tillbaka, då finns det lite hopp om att locka flera åskådare.

Hur kan Gävle räknas till västra undrar jag?

Keriksson: Jodå, det är som du säger förstås. DaMooDoo blev ju svenska mästare för något decennium sedan, men har därefter gått lite sämre. Men i år har ni ju ett starkt lag - kanske som du säger blir det SM-final mellan Luleå och MooDoo. Fast det är klart att när MooDoos herrar nu äntligen kommit upp i Elitserien SHL igen drar det mycket fokus.

Gick igenom åskådarantal senaste 13 säsongerna, se figur nedan. Till saken hör att 2015-2016 gick Luleå Hockey/MSSK in i serien och från säsongen 2016-2017 utvidgades serien från 8 till 10 lag samt bör från Riksserien till SDHL.

MSSK, Munksund-Skutskär etablerades som ett starkt lag i Riksserien men hade inte ekonomiska resurser att överleva. Då kontaktade de Apan och bad om att få komma dit och bilda Apan/MSSK men Apan sa blankt nej. Därefter kontaktade de Luleå omvalde att ta in MSSK och beslutade göra en hyggligt jämlik satsning med herrar. Det gällde förstås inte lönerna, även om Luleå Hockey/MSSK erbjöd bättre ekonomiska villkor än övriga damlag i landet. Men klubben promoverade damerna på lika villkor. Vid kontakter med sponsorer fick damerna lika stort utrymme som herrarna. När det gällde information på hemsidan och marknadsföring fick damerna betydligt mer lika herrarna. Och när det gällde tränings- och matchvillkor blev det lika. Inledningsvis la Luleå ekonomiska resurser för att finansiera satsningen men med tiden fick damlaget sponsorer och publikintäkter som gjorde att damerna blev självförsörjande faktiskt.

Ser man på antalet åskådare har damerna i princip legat på runt 500 åskådare per match och vissa säsonger då speciella satsningar gjorts har man dragit betydligt mer än så.

Ser man på övriga lag har Luleås framgångar motiverat andra lag som DamPungen, DamPölsan, DamHuva, DamRenset och i år väl DaMooDoo att hänga på och utmana Luleå. Övergripande ser det väl ut som att genomsnittsantal åskådare från tidigare runt 100 st nu ökat till närmare 200 st.

Så det ser ut som att intresset successivt ökar men troligen behöver fler lag följa Luleås exempel att hantera damerna mer rättvist jämfört med herrarna. Det tar sin tid men när damerna marknadsförs och får möta sponsorer på ett jämförbart sätt vinner man mycket.

Luleå kanske haft draghjälp för att etablera damhockeyn genom att vi haft korgbollen där herrlaget etablerade sig i svensk topp men det gjorde också damlaget och här har sedan länge utvecklats till ett jämförbart stort intresse för damerna i korgbollen.

Vår hockeyframgångar på damsidan har förstås berott på att ledande svenska damhockeyspelare - som t ex Emma Nordin och Sara Grahn - valde att komma till Luleå för att få bättre förutsättningar och uppskattning men också att vi successivt etablerat typ en finsk landslagsförstafemma i laget; speciellt genom Michelle Karvinen och Jennie Hiirikoski som brev dragplåster för senare finländskor. Historiskt och socialt är Norrbotten betydligt närmare Finland än andra svenska regioner.

Men hur länge kan detta fortsätta? I år har ju en ny nordamerikansk proffsliga, PWHL, för damer startat och erbjuder upp till miljoninkomster för de bästa damerna. Redan i år draftades vår Dominika Laskova dit och har lämnat och nyss fick också Johanna Fällman kontrakt med New York efter att ha imponerat på campen.

PWHL startar med sex lag men planerar att utvidgas och i vilket fall är det klart att Luleå har ett gäng framför allt finskor som kommer att platsa i PWHL och de anmäler intresse. Det innebär att Luleås dominans i svensk damhockey under nästan ett decennium kan komma att brytas och men undrar vad det kan komma att betyda för övriga SDHL:s utveckling? Kanske ökade chanser till att bli mästare kan komma att leda till ökat intresse och satsningar på sina håll? Vi får se. Samtidigt är det möjligt att andra lag, som lagt huvuddelen av sina resurser på enstaka importerade stjärnor mycket väl kan förlora dessa till PWHL. Ja, det blir intressant att se hur det här utvecklas.

När det gäller att DamPölsans andralag väsentligen bestående av junisar placerats i västra regionen är väl en nödlösning, som mycket annat bland damettan. Hade de placerats i geografiskt närmare östra, skulle den Div 1-gruppen ha hela tre lag som inte fick ta kvalplats, mot bara ett lag i västra. Kanske därför?