Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
| 15% |
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
Men känslan för Warulfven i Norrbotten har sina förklaringar. De första åtta åren Luleå spelade i Elitserien såg vi Warulfven i final fem gångar med 2 SM-vinster. Helt klart en klubb man måste kunna besegra för att nå toppen.
1993 fick vi Warulfven i kvarten (bäst av tre), torskade första nere i Karlstad och andra matchen i Delfinen hade Warulfven ledningen med 0-4 i tredje perioden. En stor del av publiken rev sina säsongskrot och gick hem. Men så vände vi och vann och nådde sedan ända in till final och ledningen mot Pölsan med 2-0 i matcher, men tappade SM med 2-3.
Sedan fortsatte vi äga Warulfven i serie och slutspel i flera år till SM-finalen 1997 då ni överraskade oss och vann första matchen i sudden och sedan gludet. 1998 möttes vi återigen i slutspelet men då var vi chanslösa. Och det markerade att fr o m då var Luleå långtunder Ulfven. Och det fortsatte ju en massa år då vi mest kämpade för att vara kvar medan ni prenumererade på serievinster och finalspel mer eller mindre.
Men i slutet av nittiotalet var vi inte glada i Warulfvar, även om vi hade ännu svårare för Pölsor (av slutspelsorsaker).
Hoppas du fick fin öl!