Luleå HF

Sven.Savage: Tror att du har rätt i mycket, gillar idén om före detta spelare i en kommitté som granskar misstänkta fall.

Jag är också övertygad om att risk för avstängning skulle vara ett bättre incitament att låta bli fusk än en bot på 5000:-

Angående filmning vs förstärkning så tycker jag att det blir svårt att hålla det helt rent.
Jag kan tycka att alla förstärkningar innehåller drag av filmning och vice versa.
Man kunde tänka sig en ytterligare matchs avstängning om det vid granskning är helt uppenbart att ingen kontakt sker, dvs hela skeendet är ?påhittat?.

Vilka situationer bör granskas i första hand?

Jag skulle vilja säga alla, men det blir ju orimligt egentligen. Kanske alla huvudtacklingar och alla höga klubbor, det är två typiska situationer där det blir svårt för domarna, både för att det går fort och för att det är potentiellt otäckt. God möjlighet att skaffa sig fördel genom att få ont i visiret. Och stickprovskontroller på resten?

Det blir ett jäkla jobb, men det kanske är värt det.

Kanske någon form av begränsning för hur en spelare som blivit drabbad av huvudtackling får spela. Man skulle kunna tänka sig, att om game för huvudtackling utdelats så spelar inte den drabbade spelaren mer. Men då måste det samtidigt vara gruvligare straff för själva huvudtacklingen. Det får ju aldrig bli värt det att skicka in någon junior att plocka bort en bärande spelare i motståndarlaget.

Cardigan Daffipoff: Intressanta tankar! Har inte varit så säker tidigare, men när det nu kom i tryck blir det tydligt: det är inte rimligt att domarna ska ta beslut på bråkdelar av sekund, samtidigt som tränare, spelare och publik på läktare och i TV kan få upprepade repriser från olika vinklar på jumbotron/stor-TV för att göra sin bedömning – samtidigt som domarna ”inte får se på repriserna”.

Bra domare förklarar ju för tränare/lagkapten att de gjorde ett misstag och det köper ju de flesta. Medan mindre bra inte klarar av sådant utan vägrar kommunicera, vilket retar upp tränaren och då börjar det klia i ”abuse-utvisningskortet ”i domarfickan. Inom parentes sagt: när abuse utdöms, beror det i mina ögon som regel på att domarna innan dess misslyckats att hålla kommunikation med lagen på rimlig nivå och/eller känner sig pressade av publik och spelar/tränar- press. Visst finns det tränare som är extra ”duktiga” på att sätta tryck på domare, med stöd av hemmapublikens yttringar.

Men grundproblemet är ändå detta; att alla utom domarna får chans att modifiera beslut med den teknik vi idag har tillgång till.

Är det rimligt?

Föreställ er motsatsen: att det var DOMARNA som fick snabb-se repriser från olika vinklar för att eventuellt ändra på beslut på isen av mindre utvisningar som t ex tripping. Men inte publiken (om nu inte domarna beslutar att göra det, i speciella fall).

Vi åskådare skulle förstås förlora vår ”chans” att uppleva att vi bedömer situationer ”bättre än domarna”.

Men det ska man väga mot att dömandet med all säkerhet skulle bli bättre.

Jag tror att jag omedelbart skulle vara beredd att ta det. Kanske köra en säsong som prov och utvärdera sedan?

Och det skulle definitivt motverka det orättvisa domarföraktet där de måste besluta på en bråkdel på en sekund medan vi andra får alla fördelar.

Skulle det förlänga tiden för en match? Nja. Inte säkert.

Känns som att det är en självklarhet. Och att i efterhand var det fel att välja det motsatta – att domarna inte fick det stöd de kunde fått.

I vilket fall måste alla kunna vara överens om att domarna och dömandet idag ÄR bättre än tidigare. Två huvuddomare, krav på viss nivå av fysisk kapacitet, tekniskt stöd v b. Men rejält mycket oftare utskällda av publik etc.

Hur skulle det vara att fortsättningsvis reducera allt domarförakt och evinnerliga klagomål på domarna?

Vi kan ju tänka oss att ersätta buanden och visslingar med att i stället äska och stödja vårt lag. Skulle inte det ge oss en hockey vi skulle uppskatta mer?

Vidare skulle gruppen av spelare kunna inhämta kompetenser efter behov. T ex för att modifiera ”checking to the head”. Vid en tackling mot ett huvud sätts hjärnan i gungning och om huvudet då direkt utsätts för ytterligare våld (slår mot isen eller mot sarg eller åker på en rak höger) riskeras de riktigt allvarliga skadorna. Där hjärnskakningar leder till större blödningar, eller mikroblödningar. Vilket leder till de hjärnskador som, när det sker tillräckligt många gånger, lär vara orsak till de svåra konsekvenserna på längre sikt med hjärnskadesyndrom, psykiska och missbruksproblem och tidiga död som vi sett från NHL, NFL m m.


Det dröjde ju innan SHL införde kraftåtgärder mot dessa hjärnskador, delvis eftersom s k TV-experter ylade ”heads-up” alltför länge,

Men för närvarande bedöms inte sällan inledningsvis beskrivna allvarliga dubbel-trauman som likvärdiga med liten snudd på visir eller haka. Har tänkt att kanske det är OK att så rejält markera att checking to the head absolut inte är tillåtet. Men nu har vi sett för mycket av det där och speciellt då svart-eller-vitt omdömeslöse lärlingen tillåts ha sådant inflytande.

Också intressant när du menar att förstärkning-filmning ofta kan övergränsa varandra. Tycker fortfarande att utvisning ska vara kvar, men mycket mer ofta ta uy båda spelare – såväl den som är där med klubba som den som ramlar. Kör många fler sådana utvisningar när båda bedömts ha felat; fortfarande är det ovanligt så man får vänja sig. Och det påverkar spelet betydligt mindre än enkelutvisningar riskerar göra. Låt lagen, inte domare, avgöra alltså.

Fast som du säger kan det finnas rejäla inslag av filmning i samband med förstärkningar. Men då så. Då riskerar dessa som fuskar bli identifiera och åka på avstängning. Det skulle öka det interna trycket från klubben samt att det skulle drabba spelarna ekonomiskt: och kanske motverka att spelare medvetet drar förstärkningar för medvetet fuskigt.

• Fler dubbelutvisningar för regelbrott följt av förstärkning.
• Gör avstängning och böter till möjliga straff vid rent fusk-filmning.