westerlind

Upp med hakan. Efter regn kommer sol. Blablabla...

Här kommer lite framgångar för er att glädja er åt:
Ångermanland - Örebro Län 3-1 efter första perioden. Period 2 har just börjat.

Kolla själv på Hockeysnack online... (Se upp!)

Det är riktigt, det är vad jag hoppas på: Nu slutar vi gräva ner oss för några skitmatcher. Räta på gamnackarna och var stolta för att vi håller på Brynäs. Se det positiva, vi är listiga och börjar med vår svacka, medan de orutinerade lagen får sin vid något olämpligare tillfälle. Nu kan det bara gå uppåt.

Varför se allt i svart eller vitt? - se det i svart eller gult. Och rött.

Det är väl självklart att det tar mer tid att slussa in nya spelare i ett hockeylag, än i andra mer primitiva klubbar där man kastar in pucken och bökar vid sargerna. Inom några veckor kommer skridskoåkningen och passningsspelet att stämma och brynäshockeyn går igång på alla cylindrar. Då blir det spelglädje och åka av igen och vi skonar inga motståndare - sanna mina ord...

Nu får vi in Kösa och då vaknar säkert Ove och Janne ur törnrosasömnen. Juniorskyttekungen Simon Östlund är ett spännande sparkapital som kommer tillbaka efter skada. Han har stora förutsättningar att bli något extra. Kanske redan i år?

Full fart framåt Brynäs!*

*källa: prosten

Varför upplever fotbollen just nu ett fantastiskt intresse, medan ishockeyn inte alltid har samma tryck? Kanske är det naturliga upp- och nedgångar, men jag är övertygad om att en av orsakerna finns i läktarkulturen.

Det är imponerande att se klackar som t ex Timrå som jobbar hårt för att skapa stämning. De skramlar själva ihop pengar och vad jag förstått ägnar de mycket av sin fritid åt att fundera ut och organisera aktiviteter under matcherna.

Problemet är att de får konkurrens om uppmärksamheten. I hockey tror man nämligen att åskådarna är en skock menlösa får som inte klarar att tänka själva eller ta egna initiativ. Därför brölar högljudd rockmusik i tid och otid, vilket gör det hopplöst att hålla igång publiken mer än kortare stunder. Ibland börjar till och med speakern hojta om att vi ska klappa i händerna eller tjoa hejaramsor. Att vifta på svansen på kommando finns det säkert någon som gillar, men såna här gånger börjar det ryka ur öronen på mig. ...och på många andra.

Om sen någon får för sig att börja visa skyltar med "Clap your hands!" eller "Stamp your feet!" - då blir jag farlig.

Hur ska en böljande entusiastisk folkmassa kunna uppstå, om den ständigt avbryts av välmenande pekpinnar uppifrån?

Fotbollen har förstått det här: Ingen skulle drömma om att förbjuda trummor eller tutor för oss på läktarna. Skulle de våga försöka med mekaniska uppmaningar att "klappa händerna!" så skulle det troligen bli kravaller. Fotbollen uppmuntrar i stället till gruppkänsla och hängivna åskådare genom att låta oss själva bygga upp stämningen. Välorganiserade klackar får fritt spelutrymme och bjuder in och engagerar publiken: Resultatet blir en ständigt kokande, mullrande folkmassa som skanderar ramsor och sjunger, och en stämning som stiger alltmer desto längre matchen går.

Såna ögonblick känner jag en fascinerande berusning av vi-känsla och adrenalin, som är svår att slå...

Så här borde det vara på hockeyn också: Stäng av musiken. Uppmuntra klackarna och ge dem ekonomiskt stöd till material. Finns ingen klack så låt fotbollsklackarna komma gratis ett tag.

Då j-vlar ska ni se att det blir full gas och karneval i ishallarna igen!

Grrrr, jag längtar redan till lördag. Då ska ni få se på hur man åker skridskor. Ni tycker ju också om att spela hockey, så det blir nog en kul match.

Jag tippar 2-7. Mål: Anger 2, Miettinen, Larsson, Molin, Jobs, Sjödin

Heeeeeja Brynäs!