Jaha, man kanske skulle säga något i den här tråden också innan man loggar av för dagen, men jag vet inte om jag har så mycket att komma med. Jag känner mig lite vintertrött bara, och ägnar mig nog åt det som det egentligen var tänkt att man skulle göra från första början.
Vara åskådare. (med ganska låga förväntningar f.ö.)
Poffa: "Allmänt känt" är ett hårt ord, he he, men efter den legendariska finalserien så var det en del inblandade som talade ut så länge det inte kom i tryck och menade att laget helt enkelt dukade under av den djävulskt elaka stämningen i omklädningsrummet. Bäckman uppträdde enligt ryktena mycket speciellt - på gränsen till vad man kallar barnsligt - och tjurslutade ett tag att coacha (Exempelvis satte han ju in en nästan osannolikt märklig uppställning direkt efter att Hasse J tryckte in 5-4 med tre minuter kvar i fjärde finalen. Bland annat åkte den halvskadade defensivspecialisten Magnus Wernblom omkring i egen zon och tittade på när BIF vände matchen med en felstuds och handfallen markering), kastade ut en skadad Wernblom från omklädningsrummet i en av pauserna och gjorde sig mer eller mindre omöjlig att ha att göra med.
Precis som Numo skriver så hade man krismöten inför en av finalerna för att skärpa till sig och ta guldet i hamn. Alla var ju överens om att de var tillräckligt bra för att spöa BIF enbart på ren och skär hockeystyrka. Det finns uppgifter om att laget där såg sig som ett självspelande piano - något som de visserligen borde ge Bäckis kred för naturligtvis - och att de finalserien gjort bättre ifrån sig utan någon i båset överhuvudtaget.
Om de sedan var primadonnor eller om vi inte kan se omfattningen av hur hårt det kan vara får man ju själv avgöra. På den tiden var ju dessutom Pirro knappast känd för att vara för bra polare med spelarna. Minns inte vilket årsmöte det var som han uttalade några blyhårda ord om vissa spelare och deras tillkortakommanden.
(Det mesta av det här är andrahandsuppgifter vill jag tillägga, men det handlar om flera källor då)
Jag skrev det till NuMo och jag skriver det till dig. Oavsett vad som hände i finalserien mot Brynäs så lyckades Bäckman med uppgiften att ta MODO till två finaler, en semifinal och en kvartsfinal. En del av spelarna som var med då (vissa är det fortfarande) ansåg att Bäckman var konstig men bra, då han fick varje spelare att offra sig lite extra och att ta ett extra skär.
För tittar man på finalserien mot Brynäs så vann man match ett enkelt, förlorade match två, vann match tre efter att ha spelat ut Brynäs efter noter (bl a så höll Sedinarna pucken i anfallszon i två minuter så Djoos och Sjödin grät av lycka då de fick byta). Fjärde matchen spelade man mycket bra i 30 minuter. Man ledde med 4-1 och var på väg mot guldet. Sedan kollapsade man. Men att det skulle vara Bäckmans coachning under hela finalserien eller just då som fick MODO att kollapsa är väl tveksamt. Snarare det att det gick för lätt och laget började tänka på hur/var de skulle fira. I femte matchen var det kanske Bäckis eller så var man helt enkelt för taggade.
Om man dessutom låter bli att stirra sig blind på finalserien mot Brynäs så ser man att han till stor del bidrog till att förvandla MODO, ett lag i en mindre kris både sportsligt och ekonomiskt, till en klubb som var fruktat för sitt spel och applåderat för att de hade en så positiv ekonomi.
Poffa: Jag håller med dig och hoppas att jag inte gjort intryck av något annat. Bäckmans framgångar kan ingen förringa honom, men det förlorade guldet kan han också direkt ha orsakat. Det var poängen.
Jag har absolut inte samma intresse eller insyn i andra klubbar, men visst har det sedan Bäckman tillträdde och fram till idag funnits en känsla av att Modos spelare har väldigt lätt för att vara missnöjda med sina tränare?
Brithéns julaftonsträning var ju halvpopulär och kanske var det befogat, men har det gått en enda säsong sedan åtminstone -99 som det inte har knorrats och snackats om att det bubblat av missnöje här och var i omklädningsrummet? Frågan är om det är oproportionerligt mycket.
Du förskönar verkligheten. Ingen kan kritisera Bäckmans ledarskap och värde när han utvecklade ett mycket ungt och mycket talangfullt lag. Laget gjorde mycket bra ifrån sig och jag är övertygad om att allt som oftast så förekom det inte överdrivna krav från honom till spelarna. Han krävde däremot att alla skulle göra sitt bästa och det hymlade han inte om. Som coach var han uppriktigt och pådrivande, men ingen Tichonov.
Utan att se mig blind på finalserien mot Brynäs så vet jag ändå att Bäckman där satte vissa viktiga spelares vilja att våga, på spel, ett spel han förlorade. Kaberle var en av spelarna som "sket" på sig. (Jo, jag skulle vilja klassa min källa som 100% tillförlitlig i det här fallet.)Samtidigt är det ju så att Pirro var delaktig i den sk. framgången att förlora finalen mot Brynäs, och att han själv faktiskt har nått fina framgångar de två säsonger han varit huvudcoach. Nu tar det för första gången emot och då skall vi ha in Slettvoll eller någon elak- Pronto! Vem ska vi ha efter honom då, frågar jag mig.
Att pirro måste utveckla sin spelidé ifrågasätter jag inte. Jag kräver det tom.
Brithén var en tränare med skinn på näsan. Han var inte rädd att sätta krav både på spelare, ledare, ledning och omgivning. Precis som Bäckman krävde han hård träning, men det blev inte populärt hos spelarna. Brithéns bästa uttalande var nog när han jämförde spelarna med vanliga arbetare som tvingades jobba året runt för ringa inkomst. Varför skulle inte spelarna kunna ägna sin arbetsdag åt att arbeta? Men skrikig och skrämmande i båset? Nej. Lågmäld och positiv för att få spelarna att vilja våga. Tyvärr blev det lite väl naivt spel, men utan framgång var det ändå inte. Han förlorade en final mot ett bättre lag, med ett sämre lag, till skillnad från Bäckman.
Nu får du väl ändå ge dig. Slettvoll skall inte komma som någon elak skrikande galning med stora ögon och rufsigt hår för att skrämma dem till framgång. Det är inte heller det jag påstått att Bäckman gjort eller att någon skall göra. Men man skall kunna skrika ibland och våga ta tuffa beslut. Något som dagens kompisanda gör väldigt, väldigt svårt.
Det hela handlar om att våga säga till genom att skrika och gorma lite då det verkligen behövs. Något som det INTE görs för tillfället i omklädningsrummet. Vad Slettvoll eller Åkerblom eller vem som helst annan utifrån skulle kunna tillföra är att vara en som INTE är kompis med laget och därmed hela tiden klappar på axeln och förlåter trotjänarna. Slettvoll kanske skulle ha mod att bänka Wernblom, TP eller Söderberg. Eller bänka Hasse eller Tobbe då de varit dåliga och låta Milo spela matchen ut för en gångs skull.
Vad det gäller Brithén så var det inte så mycket hans träningsmetoder som gjorde det svårt utan snarare att han var en jag-människa istället för en vi-människa utåt. Och första säsongen red han på Bäckis framgångsvåg, det är det enligt mig inget snack om. Han kom in i MODO utan att göra några stora förändringar första säsongen och laget var då ett självspelande piano. När han väl började utföra sina förändringar och jobba efter hans filosofi så såg vi hur det gick.
Menar du att din metafor "att få spelarna att göra i byxan" var något missvisande. Ja, då förstår jag du börjar ge med dig.
Jag tror inte att vi kommer varandra närmare än så här, precis som alla andra saker vi har olika åsikter om.
Jag hävdar t.ex. fortfarande att Hedlund inte kan åka fortre skridskor baklänges än den långsammaste ES-spelaren kan göra framlänges. - Du hävdar att Hedlund baklänges från stillastående kan accelerera ikapp och om Jocke Lindström i full speed.
Jag hävdar att Lars Jansson inte har blivit ifrågasatt av någon tränare under åren i Modo - Du har inte gjort annat än att ifrågasätta honom.
Jag menar att ljudet kommer före klappen när du klappar händer - Du menar att blixten står stilla när du klappar.
Hmm? Kanske finns det en gemensam nämnare någonstans ändå...
Klockren analys av Brithén sejouren, (du glömde bara att nämna idolbilden på H-Höger) med ett undantag. Hans träningsmetoder var minst sagt underliga med mycket petande i sånt han inte hade med att göra. Spelarna var inte förtjusta i hans aroganta, "jag vet bäst-stil". Det finns många anekdoter om hur han lyckades få delar av laget emot sig, och hur han försökte sänka div. andra ledare. Karln hade egna idéer som i sig kanske inte var helt uppåt väggaran, men i kombination med den uppkomna hybrisen slog det helt fel.
Vad det gäller Slettvoll är åtminstone min uppfattning att han är lite av en pådrivare i Bäckman-klass, fast med ett mer psykologiskt anslag. Mer en genomtänkt känslomänniska än en känslomänniska med en aktiv vulkans lynniga temperament. Jag tror stenhårt på Slettvoll.
Är det verkligen så konstigt att man ifrågasätter Jansson? Jag tycker inte det, många med mig tycker inte det men en väldigt speciell klick av personer har han som sin stora favorit. Vilket för mig är ungefär som att ha Eddie The Eagle som favorit för sina långa hopp och sin fina flygställning.
Jag tror att du menar att ljudet från min klapp kommer före själva klappen och i så fall är du så ute och cyklar att du tveklöst skulle vara en svår motståndare för cykelkungen Westerlind i hans nästa storlopp.
Enda gången blixten står stilla är när The REDS kör en klappramsa, för snabbare tempo än dem är svårt att finna. Själv klappar jag bara när blixten slår ner, eller motståndarna slås ner.
Naturligtvis vore det konstigt om du tyckte det var konstigt att du ifrågasätter Jansson.
Nästa år kanske vi äntligen får Slättvoll som tränare, kanske får vi då också en tränare som uppskattar Jansson som pensionerad föredetting, fast jag tvivlar. Jansson slutar nog innan han oplatsar.
Sedan undrar jag: är det inte så att det alltid finns någon spelare som är missnöjd med coachen/coachens metoder? Eller är det bara MoDo som drabbats av det på senare år?
Tyvärr har han väl till viss del rätt i det här fallet vad det gäller svågerpolitik, även om han låter som en martyr för den goda sakens skull. Han offrade sig hänsynslöst för att ledningen i MODO skulle fatta att något måste göras. Och vilket snyggt sätt han gjorde det på:
"Det här går inte längre. Vi kan inte jobba tillsammans. Jag måste ha en annan assistent än Pirro."
Detta sagt fast han egentligen menade att han själv borde få sparken så att laget skulle gå bättre.
Poffa: Allvarligt,,vad har Pirro lyckats med då? Med det spelarmaterialet så borde ni ligga högre upp,,att då sparka andre tränaren är ju bara patatiskt, eller är det han som internt bestämmer och lägger upp allt?
Poffa: Nu kanske tråden tar en annan vändning. Vågar man fortsätta att tjabba här tro, innan Frisco kommer med sina förmaningar om att det är jobbigt att läsa text och bokstäver. Jag skulle gärna för honom illustrera allt med bilder, men jag har inga, tyvärr.
Brithén har ju rätt i vissa saker, helt klart. "Våga för att vinna" t.ex.
Även svågerpolitikargumentet biter, men jag funderar på om det inte är viktigt att ha svågerpolitik i modo. Det är viktigt att värna om "sina egna", de som kan bidra till kontinuitet i föreningen. Svartvadet blir näste man som kommer att stå för den om jag förstått viljan rätt.
För inte så länge sedan pratade man om att Modo spelade med hemvävt i högre grad än de flesta klubbar, men ifjol ståtade man plötsligt med fler utlänningar än någon annan klubb. (Eller om det var för ett par säsonger sen.) Det blev mycket kritik för det, och hån från andra klubbar. Jag tror att det är viktigt att de som är rotade här inte tvingas söka nya jaktmarker. En utböling ska få en chans, en rotad två.
Visst skall en rotad få lite mer chanser än en "utböling" men vissa rotade har fått så många chanser att det är löjligt. Se på TP i år t ex. Han är inte bra, hamnar snett och allt blir pannkaka. Trots detta får han oförtrutet spela vidare. En "utböling" till ledare kanske skulle bänkat honom i någon match och på så sätt gett en nytändning.
Tänk dig hur snabbt en kanadick fått lämna laget om han uträttat lika mycket som TP och Söderberg gjort.
Poffa: Men Tommy är ju hård i kroppen så det lär inte hända. Jansson behöver ingen träning han har ju rutinen att stödja sig på + förtroende från alla tränare i landet.
Problemet är nog det att MoDo liksom Luleå har sina planer redan inför nästa säsong iom den kommande NHL strejken, Då blir denna säsong lidande på ett sätt som inte bör bli. Men nu verkar MoDo vakna genom att göra en HV71 nämligen byta 2:e Coachen vilket är en sällsyt åtgärd, Oftast så får huvudtränaren foten men kanske dom inte vågar ge Pirro sparken men jag tror inte att det hjälper att byta 2:e tränaren utan hela tränar staben måste bort innan det ger någon effekt tyvärr!
Visst var MoDo det lag med flest utlänningar, bl.a. fyra danskar ifjol, vilket framför allt Mattias Ek på EX tjatade sig hes om. Tillslut fick jag nog av hans gnäll och förklarade att man inte bara hade flest utlänningar, utan även flest antal spelare från sitt närområde. Över halva truppen om jag inte missminner mig, men det var tydligen inte intressant att skriva om, även om han förvånande nog höll med mig. (Vilket kanske inte var så konstigt, när jag hade rätt och han visste det). Synd bara att en datacrasch raderade ut brevväxlingen.
Lumber Jack: Lite kul var det att Expressenpajasen klagade på att Modo hade många utlänningar. Jag anser att det var mest "u-hjälp" till Dansk hockey. Spelarna från Modo var (och är) kungar allihop i Danska landslaget.
Vi översteg alltså det uttalade målet om 1% till U-hjälp med råååååge, m.a.o är MoDo ett föredöme inom biståndspolitiken. Dessutom har vi några missionärer längs The Coast Mountains och Rocky Mountains för att sprida lärdom och banbrytande tekninsk kunskap.
Lumber Jack: Jag hade en liknande korrenspondens med någon AB-journalist. Jag hävdade att visserligen hade vi plötsligt många utlänningar, men alternativet var att plocka fler svenskar från andra ES-lag. Antalet importer utanför vårt "naturliga upptagsområde" var ungefär som vanligt, även om avståndet på dem hade ökat.
Själv råkade jag formatera bort en intressant brevväxling med ÖAs redaktör (eller nå't) där han erkände att minst en av deras journalister är kass på svenska. På tal om försvunna mail, alltså.
Om du läser i denna tråd så kommer du att se hur snacket bland oss supportrar går i fallet med Pirro. En stunds trevlig läsning, med mycken klok insikt m.a.o.
Det må vara pajasvarning när man avsätter andretränaren. Men att ta in en assisterande assisterande yränare, som troligen kommer att stå brevid påhejjaren från kansliet, är väl ändå att verkligen clowna till det hela...
· · 
· 
· 
