Willow: måste nog hålla med willow här. Jag har hört både från spelarhåll, tränarhåll och även idrottsmän utifrån att Jockes kunnande och upplägg är av den högsta hyllan sett till klubbens ekonomi och position.
Sen om spelarna skiter I träningsprogram, kostråd och upplägg eller ägnar sig åt det halvhjärtat spelar hela den biten ingen som helst roll.
Tror skillnaden mot tex Frölunda och Saik är träningskulturen inom stommen. Inte att dom har bättre fystränare, gym eller dietist.
Jocke skulle få kanonresultat om han hade spelare som Jocke Lindström, Forsell och Joel Lundqvist.
Sen kanske vi inte har budget för fyscoachning dygnet runt och vad ska jocke göra förutom att skälla om vissa ser sig färdigtränade och får slarva hur dom vill för att leka hem allsvenskan för att dom redan är "bäst" i sin värld. Tror att detta är en stor fara med hemvändare som känner staben, ser sig med större ögon än sanningen och ger sig själva gräddfil. Det smittar av sig på juniorer som ser upp till dessa killar. Tar efter och Tror att det är rätt väg.
Det fungerar inte på tjurskallar som Näslund, sedinarna och en ung foppa som gav allt för att vinna. Men det är en tunn is.
Jag tror få legoknektar som vill stärka sina aktier tycker det är okej och jag har faktiskt hört flera gånger att folk utifrån tyckt att attityden varit väldigt nonschalant och rätt unik mellan spelare och kravställan.
Detta är ett ledningsproblem. Ser det ofta inom min bransch att om vissa får handla som dom vill, lägga upp som dom vill och helt fria tyglar utan uppstyrning från chefer och projektledare blir det bara fan. Dessutom osämja bland lägre rankade som känner att vissa jobbar mindre , slöar gör som dom vill och ändå lyfter högre lön. Komptiden får bara utnyttjas av vissa.
Det är en farlig väg för vilken organisation som helst. Det är nog ett större problem för styrelsen att jobba bort än att hitta spetsen.
Frontschwein: Ledande spelare över tid. Jimmi Jump, Lindström och Möller i SAIK. Frölunda med Joel och lite andra snubbar.
När vi tog guldet 2007 var det inte genom att ledande spelare var de som tränade absolut hårdast. Ingen ska inbilla mig att Susse, Timander, Salle och de andra var de som alltid ledde träningarna på det sättet. Givetvis oerhört duktiga spelare och nog fasen hade de tränat hårt för att nå den nivå man höll, men det är en sak att vara drivande eller att följa med andra. Snygg-Hasse tränade hårdast, men tyvärr var han nog inte den som ställde sådana krav på andra.
Jag tror alla sportchefer letar spelare som kan vara ledande på det sättet. Jag vet att det var en viktig poäng med Berg exempelvis, men det räcker inte med ett Berg man måste ha lite fler. Dessutom måste det handla om spelare som också kan lyfta och pusha andra, inte bara själva vara de som kör hårdast.
Vad jag hört eller om det var läst om Caderoth kan det vara en sådan spelare. Vi får hoppas att en falang med honom, Berg, Ohlsson och de andra får genomslag. Inte bara i år utan att vi kan få en kultur där en spelare som går till MoDo redan innan vet att antingen jobbar man som fan, annars är det bättre att gå till något annat lag. Lite som alla som värvas av SAIK vet...
Varnar för långt inlägg, men gruppdynamik intresserar mig verkligen. Som chef till vardags brottas jag med sånt här dagligen, så här kommer mina egna reflektioner.
Jag tror att man ofta fastnar lite i ordet kravställan. Det blir lätt ett modeord. Alla kan säga att man har höga krav, att man vill ha bra träningskultur, att spelarna ska vara professionella och att alla ska göra jobbet varje dag. Men den verkliga frågan är ju inte om kraven finns på papper eller i teorin.
Den verkliga frågan är: vad händer när kraven inte uppfylls? Det är där en gruppkultur sätts.
På en arbetsplats är det ofta ganska tydligt. En grupp kan ha hur fina rutiner, värdeord och processer som helst, men om vissa personer tillåts göra lite som de vill utan konsekvenser, då lär sig gruppen väldigt snabbt vad som faktiskt gäller. Inte vad chefen säger gäller, utan vad organisationen accepterar i praktiken.
Och det där är jävligt farligt. För det påverkar inte bara den enskilda personen som slarvar. Det påverkar alla runtomkring.
De som gör rätt börjar undra varför de ska fortsätta anstränga sig. De yngre lär sig fel beteenden. De ambitiösa blir frustrerade. De tysta och lojala får bära mer än de borde. Och till slut kan det nästan bli en omvänd kultur där de som försöker hålla nivån blir jobbiga, medan de som glider undan ändå får fortsätta som vanligt.
Det är samma sak i en hockeytrupp, tror jag. Det räcker inte att ha en bra fystränare, ett bra upplägg eller fina planer om det inte finns en struktur för uppföljning. Om någon inte följer träningsprogram, kostråd, rehab, närvaro eller det man nu kommit överens om, då måste det först fångas upp. Sedan måste spelaren få hjälp och stöd att göra rätt. Men om det ändå inte händer något, då måste det också få konsekvenser.
Inte för att man ska straffa folk för sakens skull, utan för att skydda gruppen.
En bra arbetsgrupp är inte en grupp där alla är exakt lika eller där alla är stjärnor. Det är snarare en grupp där rollerna är tydliga och där olika typer kompletterar varandra. Man behöver några som driver på. Några som är extremt noggranna. Några som är trygga och erfarna. Några som är hungriga och vill uppåt. Några som inte syns mest men alltid levererar. Och helst några med hög status som också visar vägen i vardagen.
Det sista tror jag är helt avgörande.
För om de med högst status, högst lön eller störst roll också är de som slarvar mest, då har man ett jätteproblem. Då spelar det nästan ingen roll om det finns en fjärdekedjespelare eller junior som tränar stenhårt och försöker driva gruppen. Hierarkin säger ändå något annat. Gruppen tittar på vilka som premieras, vilka som får istid, vilka som får förtroende och vilka som kommer undan.
På en arbetsplats är det precis likadant. Om en senior person med hög lön får bete sig sämre, leverera mindre eller runda gemensamma arbetssätt, då tappar chefen snabbt trovärdighet. Då blir signalen att ansvar inte hänger ihop med position. Och det skapar missnöje, även om folk inte alltid säger det rakt ut.
Därför tycker jag att ledningen alltid äger den här frågan i slutänden. En grupp kan absolut kravställa internt, och de bästa grupperna gör det. Men det fungerar bara om ledningen backar upp det. Om tränaren, fystränaren eller lagkamraterna försöker sätta nivå men ledningen ändå låter vissa glida vidare, då blir kraven ganska tandlösa.
Samtidigt tror jag inte på att bara gå hårt fram direkt. Första steget måste alltid vara tydlighet och stöd. Vad är kravet? Har spelaren förstått det? Finns rätt förutsättningar? Behövs tätare uppföljning? Är det skada, motivation, rollmissnöje, privat situation eller bara dålig inställning?
Men när det är utrett måste organisationen våga agera. Minskad roll. Mindre förtroende. Läktaren. Bryta kontrakt om det går så långt. Eller i arbetslivet: ändrade arbetsuppgifter, tätare uppföljning, tydlig handlingsplan och till slut arbetsrättsliga åtgärder om inget förändras.
Det låter kanske hårt, men alternativet är ofta värre. För om man inte hanterar en person som inte lever upp till gruppens nivå, då lägger man i praktiken problemet på alla andra.
Så för mig handlar kravställan inte om att stå och gorma i omklädningsrummet eller säga tuffa saker i intervjuer. Det handlar om struktur, uppföljning, konsekvens och rättvisa. Alla behöver inte behandlas exakt lika, för roller och människor skiljer sig åt. Men gruppen måste känna att det finns en rimlig rättvisa. Har du större roll och högre status ska du också bära mer ansvar, inte mindre.
Och där tror jag MoDo, om det nu stämmer att det funnits låg kravställan, måste titta mycket mer på organisation och ledarskap än på enskilda syndabockar. Kulturen sätts av vad man accepterar.
+ 8
Välkommen att skriva i Modos gästbok.
Trivselregler
Hockeysnacks regler
Senast: Vinst mot IK Oskarshamn
Hägglunds Arena, 5-4 (1-1,1-3,3-0)
Sen om spelarna skiter I träningsprogram, kostråd och upplägg eller ägnar sig åt det halvhjärtat spelar hela den biten ingen som helst roll.
Tror skillnaden mot tex Frölunda och Saik är träningskulturen inom stommen. Inte att dom har bättre fystränare, gym eller dietist.
Jocke skulle få kanonresultat om han hade spelare som Jocke Lindström, Forsell och Joel Lundqvist.
Sen kanske vi inte har budget för fyscoachning dygnet runt och vad ska jocke göra förutom att skälla om vissa ser sig färdigtränade och får slarva hur dom vill för att leka hem allsvenskan för att dom redan är "bäst" i sin värld.
Tror att detta är en stor fara med hemvändare som känner staben, ser sig med större ögon än sanningen och ger sig själva gräddfil. Det smittar av sig på juniorer som ser upp till dessa killar. Tar efter och Tror att det är rätt väg.
Det fungerar inte på tjurskallar som Näslund, sedinarna och en ung foppa som gav allt för att vinna. Men det är en tunn is.
Jag tror få legoknektar som vill stärka sina aktier tycker det är okej och jag har faktiskt hört flera gånger att folk utifrån tyckt att attityden varit väldigt nonschalant och rätt unik mellan spelare och kravställan.
Detta är ett ledningsproblem. Ser det ofta inom min bransch att om vissa får handla som dom vill, lägga upp som dom vill och helt fria tyglar utan uppstyrning från chefer och projektledare blir det bara fan. Dessutom osämja bland lägre rankade som känner att vissa jobbar mindre , slöar gör som dom vill och ändå lyfter högre lön. Komptiden får bara utnyttjas av vissa.
Det är en farlig väg för vilken organisation som helst.
Det är nog ett större problem för styrelsen att jobba bort än att hitta spetsen.