·
Frontschwein: hade du varit en travhäst hade du blivit gustafskorv efter första veterinärbesiktningen
+ 2
Inlägg: 3043366
Svarskommentarer
Sv: Silly Season
grimiss: Jag kan förstå att vissa upplever det som gnäll, men samtidigt har många, framförallt lite äldre supportrar, svårt att ta in att supporterskap idag inte är vad det var för 30 år sedan.
Jag minns en intervju med Per Svartvadet där han berättade att det var spelarna själva i laget som renoverade omklädningsrummet i Kempehallen. Jag kommer ihåg när jag var liten och besökte Hägglundsmuseet och gubben som arbetade där sa till mig "Vad synd att du inte kom igår, för då var Markus Näslund här. Han brukar hjälpa till här på somrarna". Det var en av anledningarna till att jag älskade MoDo så mycket som barn, att vi var den här ständiga underdogen som mot alla odds kunde utmana de stora drakarna tack vare vår enögdhet och sammanhållning.
Det är ju givetvis detta som Hinken ville bygga upp igen när han pratade om hur han ville skapa "Sekten MoDo". Problemet är bara att ishockey är helt annan sport idag än det var för bara ~20 år sedan.
Det är fullkomlig idioti att ha som ambition att bygga en trupp med spelare med "starkt MoDo-hjärta". Det är fullkomlig idioti att tro att folk ska betala 300 kronor för en bra sittplatsbiljett för att se MoDo - Almtuna en måndagkväll i september enbart för att de älskar MoDo så mycket.
Under flera år har vi emellertid varit på väldigt god väg att skapa någonting riktigt bra, nämligen en produkt som tilltalar även de mindre inbitna supportrarna. Detta är oerhört glädjande, för det var exakt detta jag tjatade om i 10-15 års tid innan MoDos ledning väl fattade. Det var mängder av snygga tjejer i skolan som gick runt i Djurgårdströjor och gick på deras matcher, trots att de var helt ointresserade av fotboll. Det blev en social grej. Och naturligtvis följde icke-fotbollsintresserade killar med på matcherna för att få umgås med de snygga tjejerna. Det var extremt fascinerande att se hur en Djurgårdströja helt plötsligt sågs som en Louis Vuitton-väska... en statussymbol.
Pontus med flera har gjort ett fantastiskt jobb för att bygga någonting liknande i MoDo. Dvs, det ska vara coolt att heja på MoDo. Coolt att gå på matcherna. Coolt att bära MoDotröja på stan. Oavsett om man bor i Övik, Stockholm eller Eslöv. Och detta är någonting som både supportrar och spelare ska känna. Om du får chansen att spela i Real Madrid, går du då till någon obskyr klubb i Mellanöstern bara för att de betalar lite bättre? Knappast.
Min kliande känsla är att Hinken försöker bygga upp det som gjorde MoDo framgångsrika på 90- och 00-talet, dvs:
- Bygg en stark kärna av spelare från bygden
- Fokusera på begrepp som "MoDohjärta"
- Se en stolthet i att spelare lämnar klubben för att gå till SHL eller NHL
- Gör vi ovanstående, skapar vi goodwill, och då kommer spelarna vilja komma tillbaka och betala igen
Problemet är att dagens "legender som återvänder", inte är några legender. Det är inte Hedman, Ullmark och Olofsson som kommer; Det är Mattias Norlinder, Ludwig Byström och Victor Berglund. De flyttade inte hit för att de älskade MoDo så mycket, de flyttade hit för att ingen annan klubb var villiga att ge dem ett lika bra erbjudande.
Norlinder ville ingenting hellre än att stanna i Nordamerika, men platsade inte i AHL ens. Berglund satt på bänken i Finland och erbjöds en topplön i MoDo. Byström var tredje sämst i +/- i Nürnberg Ice Tigers. Det är en jäkla skillnad mot när Svartvadet, Salomonsson och Jonsson återvände. Eller Timander. Eller Sundström. Dessa spelare var helordinarie i NHL och hade garanterat kunnat spela kvar om de hade velat.
Berglund blir därför lite av en ikon för allt som är fel med dagens MoDo. En bekväm pöjk som flyttade hem för att leva familjeliv och tjäna rejält med stålar utan krav på motprestation. Man kan tycka att det blir gnälligt att fortsätta kritisera den värvningen, men samtidigt fullt förståeligt. Det blir lite som den där lata kollegan som aldrig gör någonting vettigt på jobbigt, men likväl tjänar 10 000 kr mer än du. Det byggs upp en irritation med tiden, och den blir starkare och starkare när man inser att chefen inte kommer göra någonting för att rätta till situationen. Och den känslan blir ju såklart ännu starkare då det indirekt är vi (supportrarna) som får betala för dessa oskäliga löner.
Det enda jag vill är att kunna gå på matcher och köpa souvenirer, och veta att pengarna går till de mest kompetenta och drivna medarbetarna, snarare än till spelare som sitter på lukrativa kompiskontrakt för att Hinken tycker att de är trevliga att fiska gädda med.
Jag minns en intervju med Per Svartvadet där han berättade att det var spelarna själva i laget som renoverade omklädningsrummet i Kempehallen. Jag kommer ihåg när jag var liten och besökte Hägglundsmuseet och gubben som arbetade där sa till mig "Vad synd att du inte kom igår, för då var Markus Näslund här. Han brukar hjälpa till här på somrarna". Det var en av anledningarna till att jag älskade MoDo så mycket som barn, att vi var den här ständiga underdogen som mot alla odds kunde utmana de stora drakarna tack vare vår enögdhet och sammanhållning.
Det är ju givetvis detta som Hinken ville bygga upp igen när han pratade om hur han ville skapa "Sekten MoDo". Problemet är bara att ishockey är helt annan sport idag än det var för bara ~20 år sedan.
Det är fullkomlig idioti att ha som ambition att bygga en trupp med spelare med "starkt MoDo-hjärta". Det är fullkomlig idioti att tro att folk ska betala 300 kronor för en bra sittplatsbiljett för att se MoDo - Almtuna en måndagkväll i september enbart för att de älskar MoDo så mycket.
Under flera år har vi emellertid varit på väldigt god väg att skapa någonting riktigt bra, nämligen en produkt som tilltalar även de mindre inbitna supportrarna. Detta är oerhört glädjande, för det var exakt detta jag tjatade om i 10-15 års tid innan MoDos ledning väl fattade. Det var mängder av snygga tjejer i skolan som gick runt i Djurgårdströjor och gick på deras matcher, trots att de var helt ointresserade av fotboll. Det blev en social grej. Och naturligtvis följde icke-fotbollsintresserade killar med på matcherna för att få umgås med de snygga tjejerna. Det var extremt fascinerande att se hur en Djurgårdströja helt plötsligt sågs som en Louis Vuitton-väska... en statussymbol.
Pontus med flera har gjort ett fantastiskt jobb för att bygga någonting liknande i MoDo. Dvs, det ska vara coolt att heja på MoDo. Coolt att gå på matcherna. Coolt att bära MoDotröja på stan. Oavsett om man bor i Övik, Stockholm eller Eslöv. Och detta är någonting som både supportrar och spelare ska känna. Om du får chansen att spela i Real Madrid, går du då till någon obskyr klubb i Mellanöstern bara för att de betalar lite bättre? Knappast.
Min kliande känsla är att Hinken försöker bygga upp det som gjorde MoDo framgångsrika på 90- och 00-talet, dvs:
- Bygg en stark kärna av spelare från bygden
- Fokusera på begrepp som "MoDohjärta"
- Se en stolthet i att spelare lämnar klubben för att gå till SHL eller NHL
- Gör vi ovanstående, skapar vi goodwill, och då kommer spelarna vilja komma tillbaka och betala igen
Problemet är att dagens "legender som återvänder", inte är några legender. Det är inte Hedman, Ullmark och Olofsson som kommer; Det är Mattias Norlinder, Ludwig Byström och Victor Berglund. De flyttade inte hit för att de älskade MoDo så mycket, de flyttade hit för att ingen annan klubb var villiga att ge dem ett lika bra erbjudande.
Norlinder ville ingenting hellre än att stanna i Nordamerika, men platsade inte i AHL ens. Berglund satt på bänken i Finland och erbjöds en topplön i MoDo. Byström var tredje sämst i +/- i Nürnberg Ice Tigers. Det är en jäkla skillnad mot när Svartvadet, Salomonsson och Jonsson återvände. Eller Timander. Eller Sundström. Dessa spelare var helordinarie i NHL och hade garanterat kunnat spela kvar om de hade velat.
Berglund blir därför lite av en ikon för allt som är fel med dagens MoDo. En bekväm pöjk som flyttade hem för att leva familjeliv och tjäna rejält med stålar utan krav på motprestation. Man kan tycka att det blir gnälligt att fortsätta kritisera den värvningen, men samtidigt fullt förståeligt. Det blir lite som den där lata kollegan som aldrig gör någonting vettigt på jobbigt, men likväl tjänar 10 000 kr mer än du. Det byggs upp en irritation med tiden, och den blir starkare och starkare när man inser att chefen inte kommer göra någonting för att rätta till situationen. Och den känslan blir ju såklart ännu starkare då det indirekt är vi (supportrarna) som får betala för dessa oskäliga löner.
Det enda jag vill är att kunna gå på matcher och köpa souvenirer, och veta att pengarna går till de mest kompetenta och drivna medarbetarna, snarare än till spelare som sitter på lukrativa kompiskontrakt för att Hinken tycker att de är trevliga att fiska gädda med.
+ 5
