NuMo: För det första ska ångermanländska labbar hållas borta från Falu IFs Anders Kallur och för det andra så har du helt missuppfattat poängen med varför man hissar tröjor i en klubb, men om vi håller oss till snacket om Markus Näslund som en världsstjärna, så haltar ditt resonemang betänkligt, i alla fall om det är Forsberg som är måttstocken.
(Peter Forsberg har för övrigt sin matchtröja i taket för vad han gjorde i MoDo under åren 1990-1994, inte för att han är en världdstjärna idag, helt enkelt pga att tröjan hissades våren 1994, och den senare statusen som världsstjärna under andra halvan av 90-talet fanns aldrig med i det beslutet.)
Men i alla fall, världsstjärnor från MoDo handlade det om, och inte nödvändigtvis vem som ska ha tröjor i taket på Framnäsudden: Peter Forsberg _levererade_ i stort sett från dag 1 i Québec (ok, jag vet att det tog några veckor innan han kom igång i poängplockandet), var en viktig kraft i ett lag som på några år sett juveler som Sundin, Lindros slinta ur näven och gick vidare till Stanley Cup, detta trots att han tydligen inte trivdes riktigt bra, rent socialt i Québec. Våren avslutades med att han fick pris som årets rookie och fick se laget flyttat till Denver. Den andra säsongen i NHL gör han över 100 poäng som 22-åring och vinner Stanley Cup. Den tredje säsongen börjar skadeproblemen, men han börjar inte tjura, eller bara nöjer sig med att pengarna tickar in, efter varje skada kom han tillbaka som en av världens bästa spelare och såg senare titlar som ytterligare Stanley Cup och Hart Trophy ramla in.
Markus Näslund å sin sida, var trots ytterligare en säsong i NHL, inget annat än en total besvikelse i NHL till 25-årsåldern, efter det tog det ytterligare tre säsonger av ganska habil NHL-klass för honom att bryta sig in i något som kan kallas för världsstjärna, och som nästan 30-åring stod han så där med chansen att vinna hela NHLs poängliga, tillsammans med ett koppel övriga spelare. Han förlorade, och har som 32-åring ännu inte varit i närheten av att föra sitt lag till Stanley Cup.
Jämför då detta med Thomas Gradin, som rankas som Vancouvers näst bästa spelare genom tiderna av deras åffisijälla hemsida (men även som etta i en supporter-omröstning från mitten av 90-talet), han levererade från dag 1 i NHL, var med om att ta laget till Stanley Cup-final, var en drivande kraft i det Tre Kronor som slog Kanada på hemmaplan i Canada Cup '84 eller Anders Hedberg som tog tå segrar i WHAs motsvarighet Avco Cup, var en naturlig länk i samma kedja som Bobby Hull, värvades som en frälsare med Flyers-coachen Fred Shero till N.Y.R. i slutet av 70-talet och även där fick spela Stanley Cup-final under sin första säsong.
Inte för att säga att Markus abslout inte förtjänar respekt för sin karriär, men tidens tand kommer att gå hårt åt den i det kollektiva minnet om han inte lyckas avsluta med åtminstone en SC-seger som lagkapten.
Välkommen att skriva i Modos gästbok.
Trivselregler
Hockeysnacks regler
Senast: Vinst mot IK Oskarshamn
Hägglunds Arena, 5-4 (1-1,1-3,3-0)
(Peter Forsberg har för övrigt sin matchtröja i taket för vad han gjorde i MoDo under åren 1990-1994, inte för att han är en världdstjärna idag, helt enkelt pga att tröjan hissades våren 1994, och den senare statusen som världsstjärna under andra halvan av 90-talet fanns aldrig med i det beslutet.)
Men i alla fall, världsstjärnor från MoDo handlade det om, och inte nödvändigtvis vem som ska ha tröjor i taket på Framnäsudden: Peter Forsberg _levererade_ i stort sett från dag 1 i Québec (ok, jag vet att det tog några veckor innan han kom igång i poängplockandet), var en viktig kraft i ett lag som på några år sett juveler som Sundin, Lindros slinta ur näven och gick vidare till Stanley Cup, detta trots att han tydligen inte trivdes riktigt bra, rent socialt i Québec. Våren avslutades med att han fick pris som årets rookie och fick se laget flyttat till Denver. Den andra säsongen i NHL gör han över 100 poäng som 22-åring och vinner Stanley Cup. Den tredje säsongen börjar skadeproblemen, men han börjar inte tjura, eller bara nöjer sig med att pengarna tickar in, efter varje skada kom han tillbaka som en av världens bästa spelare och såg senare titlar som ytterligare Stanley Cup och Hart Trophy ramla in.
Markus Näslund å sin sida, var trots ytterligare en säsong i NHL, inget annat än en total besvikelse i NHL till 25-årsåldern, efter det tog det ytterligare tre säsonger av ganska habil NHL-klass för honom att bryta sig in i något som kan kallas för världsstjärna, och som nästan 30-åring stod han så där med chansen att vinna hela NHLs poängliga, tillsammans med ett koppel övriga spelare. Han förlorade, och har som 32-åring ännu inte varit i närheten av att föra sitt lag till Stanley Cup.
Jämför då detta med Thomas Gradin, som rankas som Vancouvers näst bästa spelare genom tiderna av deras åffisijälla hemsida (men även som etta i en supporter-omröstning från mitten av 90-talet), han levererade från dag 1 i NHL, var med om att ta laget till Stanley Cup-final, var en drivande kraft i det Tre Kronor som slog Kanada på hemmaplan i Canada Cup '84 eller Anders Hedberg som tog tå segrar i WHAs motsvarighet Avco Cup, var en naturlig länk i samma kedja som Bobby Hull, värvades som en frälsare med Flyers-coachen Fred Shero till N.Y.R. i slutet av 70-talet och även där fick spela Stanley Cup-final under sin första säsong.
Inte för att säga att Markus abslout inte förtjänar respekt för sin karriär, men tidens tand kommer att gå hårt åt den i det kollektiva minnet om han inte lyckas avsluta med åtminstone en SC-seger som lagkapten.