Är det slut nu?
Nej, det här känns som slutet. Siste man tar med sig spaps-hjälmen.
Att sedan nedmonteringen inte kan skyllas på dem som nu leder föreningen är en annan femma.
Dock är det väl så att om kommunen skulle ta över arenan så lär det inte bli förrän en konkursförvaltare säljer den till kommunen. Skulle tro att det skulle generera rätt många miljoner lägre pris än om kommunen köper den innan en eventuell konkurs.
Knepig situation hur som.
hubbenorlen: Varför blanda in Zäta han har väl gjort sitt för föreningen? Nää låt dom som ställt till så att det blivit såhär att återställa så att det blir ok igen det blir svårt min julklapp nr: 1 Timrå IK skuldfria 2015 och framförallt dom klättrar så dom hamnar bland dom åtta bästa .
250kg kärlek: På tisdag den 9/12 kl.11:00 uppmanar jag föreningen att utlysa ett möte med supportrarna på Eon restaurangen.
Det känns nog bättre att höra nyheterna från föreningen än att Gamen skall måsta komma med avsljöjandet!
Jag skulle kunna skriva ett mastodontinlägg där jag ältar hur jag följt föreningen i tjugo år och hur deprimerad jag blir när jag tänker på den nuvarande situationen. Men det skulle bara bli en droppe ett hav - de flesta timråsupportrar känner nog likadant.
Och visst ser det mörkt ut, inget snack om den saken. Samtidigt så är jag så korkad att jag tror att man kan vända på de senaste årens negativa utveckling. Jag inser att ekonomin är en nyckel som behövs för att öppna dörren till bättre tider, och just nu är skattkistorna tomma. Men det fanns en tid på nittiotalet när Skellefteå hade så dålig ekonomi att man blev tvungna att köpa puckar från den lokala sportbutiken kontant. Det är svårt att föreställa sig när man tänker på var laget är idag.
Ändå så har jag svårt att föreställa mig att det finns någon mirakellösning. Oljeshejken har jag inga förhoppningar om, utan jag är mer än nöjd om kommunen kan gå in och ta över arenan. Det skulle ge en tryggare grund att stå på, men det skulle inte innebära att krisen är över.
Tankarna har snurrat några varv och slutsatsen jag har kommit fram till är att laget är felkonstruerat. Jag har ingenting emot juniorer, men i dagens Timrå får de bära ett alldeles för tungt ansvar.
Jag utger mig inte för att vara någon expert, men jag ifrågasätter om det inte är dags att tänka om när det gäller värvningsstrategin. Mina tankar är präglade av nostalgi, men samtidigt så är det uppenbart att den nuvarande strategin inte fungerar.
Det jag skulle önska är att man blev bättre på att rekrytera spelare som fastnat i utvecklingen och behöver en andra chans. Tidigare var Timrå extremt bra på det, och det lade också grund för framgång. Jag tror att en balanserad kombination av juniorer och mer rutinerade spelare - alla kämpandes för sina karriärer - skulle kunna bli en framgångsfaktor.
Sedan är jag fundersam över rollfördelningen i laget. Är det något fel att ha två kedjor med spelare som ska utgöra det offensiva hotet och sedan två kedjor med rollspelare? Detsamma gäller backsidan. I dagsläget känns det som om föreningen har en massa spelare som egentligen inte är specialiserade på någonting, eller brutalt uttryckt: Inte bra på någonting.
Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag, men jag nöjer mig nu. Min slutsats blir att vi inte är framme vid slutet, men att det krävs förändringar för att vända skutan.
I KHL skulle vi nog bara hamna ännu mer toksist, så jag vet inte om det är någon bra idé. Dessvärre tycks jag ha drabbats av någon slags depression, så jag har ingenting att bidra med i nuläget. Förutom att åka till Malmö Arena på lördag då. Hoppas att man mäktar med det, för jag mår inte riktigt bra alltså...
Däremot skulle jag inte bli det minsta förvånad över om det vilken dag som helst kommer ett besked som är allt annat än positivt. Vi har levt på lånad tid i 7-8 år och nu lever vi inte ens på det, så som jag känner det.
Jag hoppas jag har fel.
När det gäller att hyra Eon så är det också jättesvårt att svara på. Som det är nu så får US rätt skapliga intäkter från parkering, 50/50 lotter, samt annat man hjälper till med. Utan ett A-lag är dessa intäkter i princip borta.
Så det går inte att svara på det, inte om man inte känner till var A-laget befinner sig i organisationen och seriesystemet.
Men det är en vild gissning. Finns ingen som helst fakta bakom påståendet.
250kg kärlek: Ni kanske ser det som att jag har ondat på Timrås IK. Gamen föddes innan rekonstruktionen och har sedan dess varit kritisk till föreningens agerande. Att rekonstruktionen var en konstgjord andning talade Gamen om under ST helt okritiska artiklar. Det är knappast några nya oförutsedda kostnader som kommit fram och ställt till med den kris man nu står inför. Detta agerande ställer till det mycket för andra föreningar. Kommer matcher att strykas? vad händer om man konkar i juli? Det kan inte vara så kul att börja bygga ett lag för en högre division så tätt inpå säsongen.
Nu tycker jag att de styrande i föreningen behandlar sina supportrar fruktansvärt illa. Det är många supportrar som mår dåligt över situationen. Därför uppmanar jag de styrande att våga möta sina supportrar och tala i klartext.
Jag ansåg (vilket jag förstår att du också gjorde) att man inte skulle förlänga pinan utan se sanningen i vitögat och hittat andra lösningar. Ska man reda ut en rekonstruktion i idrottssammanhang är det mer eller mindre en förutsättning att gå från lägre omsättning till en högre (typ från HA till SHL, inte tvärtom).
Däremot är det fel att slå härmen på dem som gjort allt i sin makt men som inser att det inte går längre. De har ju verkligen trott på detta och gjort sitt yttersta.
Det vi ser nu är kontentan av ett alldeles för oansvarigt skött Timrå IK under föreningens glansdagar. Där ansvariga valde att kliva av när de insåg var detta skulle bära iväg.
För Växjös skattebetalare kostar bidraget ca 220:-/innevånare medan det kostar 250:-/innevånare i Timrå (uträknat på dagens driftbidrag, 4,5 miljoner).
Hade varit väldigt mycket enklare om invånarantalet hade varit större för det är oftast satsade pengar per innevånare som brukar komma upp i sådana här diskussioner.
250kg kärlek: Återigen verkar det som om min tes visar sig stämma. Människor skulle ägna sig mer åt samlag, det skulle lösa det mesta.
Vargher85: Det gör dom nog - men - Att det föds för lite ungar kan ju ha andra orsaker än att det gökas för lite...
Leif Strömberg ställer en väldigt passande och bra fråga på Twitter som jag faktiskt har svårt att besvara. "Men titta på oss! Sist i tabellen och ett mycket ansträngt ekonomiskt läge. Klart vi bara lägger oss ner och dör!" Man skäms ju, men det är ju den allenarådande uppfattningen. Sveriges ömkligaste supporterskara. Mycket hårt prövad, men också den supporterskara med närmst till gråt och passivititet.
Vart finns den så kallade 'tågan' i våra supporterled? Vem tar initiativet som sedan kommer växa sig större och större och som man sedan kommer återblicka till vid nästa dystra epok?
Jag var inte med som aktiv supporter omkring 1995 men som jag förstått det så kom brytpunkten då. Man hade lagt ner fusionen och gick ut med ett enkelt "Timrå IK is back!" som jag kommer ihåg att det stod på en av de olika bakrutedekaler som krängdes. Där hände något. När händer det igen?
Leif Strömberg på Twitter: "Var i Timrå igår. Varför denna uppgivenhet ?grymt klassisk förening. !"
Knylan: Jag tycker inte att det är så konstigt att intresset försvinner i takt med att "allt" som rör TIK blir sämre och sämre. Även om jag tycker att en hel del ger upp alldeles för lätt...
Jag känner själv att intresset avtar allt mer ju sämre det går. Att säsong efter säsong ligga i botten och slåss (oavsett serie) tär på psyket. Tänker man sen på vilket lag vi eventuellt kan/får ställa upp med nästa säsong...ja, då jublar man inte direkt.
Men jag kämpar vidare denna säsong, så får vi se sedan.
Jag vet inte riktigt, men känslan i nuläget är väl att situationen påminner lite om den vid slutet av 80-talet, d v s strax före fusionen. Seriesystemet ser förvisso helt annorlunda ut, men läget kanske ändå är jämförbart.
Så det lär nog dröja många år innan de där riktigt positiva vindarna blåser kring oss igen...
Det är nog inte mycket annat att vänta nu under en period av ren dekadens...
Hälge: jag håller med dig. Det är inte så jävla enkelt längre att match efter match infinna sig på läktaren och se laget kliva av isen med en "hedersam förlust". Det är inte så jävla kul att läsa i tidningen - snart dagligen - hur fogden knackar på dörren, att spelare inte får sin lön, att leverantörer inte får betalt och hur föreningen inte längre kan göra rätt för sig. Det är inte roligt längre. Definitivt är man inte lika stolt så som man var i början av 2000 och ett antal år framåt.
Knylan: ja, vad gör man åt "eländet". En god idé är att dyka upp på matcherna och visa sitt stöd. Om man nu älskar Timrå IK. Det gör jag i alla fall. Har ingen monsternärvaro typ Jimmy hamrin eller Mr Madhawk (Malmö) men jag är på de flesta hemmamatcher som jag kan avvara tid till. Men att hitta en enkel lösning till att få folk på matcherna är nog dessvärre väldigt svårt. I motgång prövas vännen...i medgång...
Fortsätta arbeta hårt är mitt råd. Hardcorefansen måste, tillsammans med föreningen och i synnerhet A-laget, tro på det här. Annars går det illa.
Vad gör jag då? Jo, jag lägger mina 50-100 000:- per säsong på A-laget. Får lite sargreklam och annan reklam som egentligen inte påverkar min verksamhet nämnvärt. Men jag gör det. Jag står på parkeringen 3-4 gånger, i ungdomskiosken 4-5 gånger, säljer NHL-lotter, Newbody, sponsrar min sons lag med 10 000-tals kronor per säsong, skjutsar honom, följer med på cuper o.s.v. Allt för att föda nästa generation Timrå-spelare OCH bidra till att A-laget mår "bra".
Så, jag vet inte riktigt vad mer jag/andra kan göra. Mer än att fortsätta älska denna förening, detta varumärke. Jag kommer för alltid att älska Timrå IK. Men kärleken sätts på prov i dessa tunga stunder. Tro mig.
Jag är en person som ganska enkelt ger upp. Eller jag har ofta en tro som jag jobbar stenhårt efter. Men om jag inte når dit jag tänkt så kommer oftast den negativa sidan fram och det negativa tar överhanden. Timrå IK (dess A-lag) är ett lysande exempel på hur min tro snabbt förvandlas till något negativt och hur jag går ner mig kapitalt när laget inte levererar som jag trott. Det känns just nu så oerhört tungt, så fruktansvärt bittert, att jag inte längre vet var jag ska ta vägen.
Bara att jag glömmer bort att laget spelade match i onsdags berättar lite i vilken fas jag är inne i när det gäller kärleken till den här föreningen. Jag kommer alltid att älska Timrå IK, skoningslöst, men det gör mig väldigt rädd när jag glömmer bort matchdagar eller knappt bryr mig när laget spelar...
Föreningen kämpar i motvind. Man skär i spelartrupp, i drift, i medarbetare, ja i stort sett allt man kan skära. Men det räcker inte. Laget har hamnat i en situation att man inte längre tror på det här. Man underpresterar, man vet varken in eller ut, man famlar i mörker. Och att någon skall hjälpa dem på vägen är knappast troligt då pengarna är slutt. Sedan länge.
Vad får denna skuta att vända igen? Finns det någon därute som kan svara på det. Nubbens ambition att byta ut delar av laget? Någon oljeshejk som köper kvar oss? Att kommunen köper arenan och frigör pengar för att rädda oss kvar genom nödvändiga åtgärder? Eller vad?
Jag undrar vad som skulle få detta sjunkande skepp (för visst är det så?) att lyfta igen. Går det ö h t? Jag är oftast en tämligen positiv person som sett ljuset under senare år trots rekonstruktion och en kraftigt nerbantad A-lagsbudget. Men efter allt som hänt - och händer - så undrar jag om inte allt tar ett abrupt slut inom kort. Hur ska situationen räddas upp då ingen är beredd att hjälpa föreningen ekonomiskt, ingen normal funtad människa vill köpa arenan och ingen spelare för vår plånbok vill komma hit till oss och lira? Vad talar för att föreningen reder ut denna minst sagt prekära situation.
En del av mig håller på att dö, och jag mår våldsamt dåligt över det. Utan Timrå IK i kommunen kan man lika gärna flytta till Holm. Eller nåt.