I natt sov man stabilt. Märkligt vad två krampaktigt greppade pinnar mot Skell-hell kan göra. Hursom, någonting man inte kan ta ifrån gårdagens Timrå är kämpainsatsen. Nog fan gav man det man hade.
Försvarsspelet förbryllar mig en smula. Nu är jag usel på att bedöma linjer och strategier i försvarsregionen, men kan det verkligen vara så enkelt att kvaliteten på backarna är det som ligger bakom det som presteras? Är Skogs a) guld förvandlat till bajs, eller b) en bluff som obegripligt nog klarat sig undan avslöjande tills nu?
Jag vet inte jag. Möjligen är det den oväntat goda nattsömnen som väckt den konspiratoriska ådran inom mig. Ser vi någon ny Challe-innovation på isen, en hjärnprodukt som han febrilt försöker anpassa spelarna till och som han fått för sig ska föra försvarsspelet till sällan sedda höjder? Jag tycker att han verkar märkligt nöjd i sina kommentarer, ungefär som att han vill ge spelarna ro att arbeta med någonting som han ännu har tålamod med. Förstår ni hur jag menar? Lite samma stuk som han körde under fjolåret, när han under första delen av säsongen försökte - och misslyckades - med att införa en ny typ av anfallshockey. Som sagt, jag vet inte. Men jag funderar.
Doch, någonting synnerligen glädjande så här långt är Timrås målproduktion. 36 fullträffar efter 11 matcher är fantastiskt bra. Sjukt nog bäst i serien, och detta utan flera av våra - på förhand - starkaste offensiva kort. Fortsätter detta kan åtminstone jag leva med en högre grad av silning bakåt. Känns betydligt mer Timrå att vinna med 6-5 än med 1-0.
· 
