..så finns det något positivt med att det inte direkt går som på räls i år. Som vissa här vet så är jag "ganska" engagerad i GIF Sundsvall, som supporter då...
Jag håller även på TIK men de senaste åren har det ärligt talat varit ganska avslaget. Detta förstår jag inte gäller er som har TIK som passion nr 1. För mig och andra lite utanför har elitserielunken, med 55 omgångar innan det gäller något, varit en stor gäspning.
Ärligt talat, hur intressant har en match i omgång 34 mot Luleå upplevts när vi legat fyra med 15 poäng ner till slutspelsstrecket och 12 pinnar upp till förstaplatsen, typ???
Personligen har jag inte blivit RIKTIGT engagerad de senaste åren förutom slutspelsmatcherna mot MoDo som varit de sista två åren. Detta på grund av att det för mig är viktigare att MoDo förlorar än att Timrå vinner (samma sak gäller i landslagssammanhang fast då är det Finland som MÅSTE förlora..).
I år har det dock hänt något. Jag har de senaste 15-20 omgångarna följt Timrå som jag inte gjort någonsin tror jag (förutom säsongen 81-82 när jag stod i klacken och älskade Bulla..). Nu är plötsligt varje match på liv och död! Varje omgång känns nästa lika Ingemar Bergman-artad som en GIF-match, och då snackar vi ångest!
För mig är denna säsong oändligt mycket mer engagerande än någon där Timrå åker på en räkmacka till slutspel. Jaja, jag vet att jag är miljöskadad som Giffer. Ångest är dock ändå på något sätt för dåligt marknadsfört som en anledning att vara supporter.
Hoppas att TIK går ut imorgon och visar Östermalmspagarna vart skåpet ska stå! Hoppas att TIK-klacken håller fanan högt!
Ian: Att ha ångest som njutning är självklart om man är supporter till GIF, men definitivt inte när det gäller Timrå IK.
Men jag ska inte snacka skit om GIF, i princip är det tack vare dem jag ligger +/- 0 på mitt spelande. Och vad jag spelar på borde inte vara så svårt att lista ut.
· 
Jag håller även på TIK men de senaste åren har det ärligt talat varit ganska avslaget. Detta förstår jag inte gäller er som har TIK som passion nr 1. För mig och andra lite utanför har elitserielunken, med 55 omgångar innan det gäller något, varit en stor gäspning.
Ärligt talat, hur intressant har en match i omgång 34 mot Luleå upplevts när vi legat fyra med 15 poäng ner till slutspelsstrecket och 12 pinnar upp till förstaplatsen, typ???
Personligen har jag inte blivit RIKTIGT engagerad de senaste åren förutom slutspelsmatcherna mot MoDo som varit de sista två åren. Detta på grund av att det för mig är viktigare att MoDo förlorar än att Timrå vinner (samma sak gäller i landslagssammanhang fast då är det Finland som MÅSTE förlora..).
I år har det dock hänt något. Jag har de senaste 15-20 omgångarna följt Timrå som jag inte gjort någonsin tror jag (förutom säsongen 81-82 när jag stod i klacken och älskade Bulla..). Nu är plötsligt varje match på liv och död! Varje omgång känns nästa lika Ingemar Bergman-artad som en GIF-match, och då snackar vi ångest!
För mig är denna säsong oändligt mycket mer engagerande än någon där Timrå åker på en räkmacka till slutspel. Jaja, jag vet att jag är miljöskadad som Giffer. Ångest är dock ändå på något sätt för dåligt marknadsfört som en anledning att vara supporter.
Hoppas att TIK går ut imorgon och visar Östermalmspagarna vart skåpet ska stå! Hoppas att TIK-klacken håller fanan högt!
Forza Timrå!!