Har suttit och kikat igenom några youtube-klipp med Timrå IK, alltifrån klippet när de gick upp, klippet med Krykov, till klippen mot Färjestad och Skellefteå under den gångna säsongen, och känner att det är dags att skriva några rader.
Det är nio veckor kvar till starten av elitserien och man känner en skräckblandad förtjusning inför serien som närmar sig. Hur kommer laget att klara sig? Hur kommer vi att fixa inledningen utan "artisterna"? Skador? Målisarna?
Den jobbiga känslan i magen under svackorna i serien. Visst känner Ni igen den? Lyckoruset efter en fantastisk seger. Besvikelsen över det faktum att "alla lag kring strecket vann samma kväll som Timrå". Förbannandet över coacherna som spelar med fel spelare i PP. Svärandet över sportchefen. Förnekelsen att inte titta på hockeykväll efter en förlust.
Att man som Timråit orkar smärta sig igenom åtta månader av hockey kan inte vara bra för hälsan. Varför bor man inte i Karlstad? Brukar jag ibland tänka lite hädiskt. Då finns det ju aldrig något att oroa sig för... Är det så att Timråfans inte lever lika länge som exempelvis Färjestadfans? Faan. Snart sätter det igång.
· 
