Timrå IK

Johnny Bravo: Jag ser, helt plötsligt, snuskigt klart på det hela. Jag har aldrig varit så nära att tappa en livslång passion som jag är nu. Jag har hockeyklubbor under hatthyllan bara för att känna lukten av svettig kladdtejp, jag besöker frekvent den lilla hockeyrink där äventyret började för min del...bara nattetid, jag är ju en vuxen människa numera. Jag tänker på drömmen som aldrig blev sann och sedan tänker jag på den förening jag har levt min stora passion genom, sedan dess. Jag tänker på alla ribba-in jag presterat dom matcher jag spelat och sedan tänker jag på alla "stolpe-ut" som timrå IK presterat i år.

Att stå ensam, mitt i en iskall vinternatt, i ett totalt mörker som bara lyses upp av dom stora strålkastare som ligger över den blanka isen. En puck och en klubba är allt man har. Nyss hade jag ett röd-vitt hockeylag som slogs med näbbar och klor, nu har man bara en klubba och en puck. En gammal träklubba och en naggad puck. Det är så det känns. Och det här är bara början på en 2:a period utav helvete, utan dess like.

Ingenting kommer att bli som det var om vi åker ur.

Olle: Du sätter för närvarande ord på allt som jag känner just nu. Jag är själv helt tom i huvudet. Vi var borta i 18 år o med tiden så slocknade känslan o glöden. Nu är den starkare än nånsin o jag orkar inte med samma visa en gång till! Jag gör faktiskt inte det o Det gör mig förbaskat ledsen o helt tom.