Kongo: Minns inte så där jättemkt av själva spelet efter 43 år, det var helheten som gjorde att jag fortfarande kan se mkt framför mig: staketet som bågnade och sen gav vika, alla som tokrusade mot entren, den enorma lättnaden över att öht ha kommit in efter en lång bussresa och vakternas information om att ingen mer skulle släppas in av säkerhetsskäl och att jag sen fick böka mig upp på ena kortsidan, under det där sekretariatet. Allt folk gjorde att man fick sträcka på sig rejält för att se nånting öht. Minns iaf Strimmas uppåkningar som var livsfarliga varje gång och så det där målet när han från blå och via Stig Östlings skridsko skickar in pucken. Som sagt, det har ändå gått 43 år och då fastnar kanske bara det mest känslomässiga på näthinnan vad gäller det spelmässiga, dvs Strimmas vinstpuck och den enorma tomheten man kände när allt helt plötsligt var slut.
· · 
· 
