Kan även vara värt att nämna att vi tappat en 0-2 ledning mot Mora den här säsongen. Senast lagen möttes i just Mora så gick vi till första periodvilan med en 2 måls ledning för att efter nästa period ha släppt in 4 mål.
Mora hade sedan bra kontroll på sin ledning i sista perioden som jag minns det. Visserligen tändes lite hopp när Daniel Öhrn reducerade med 4 minuter kvar men det kändes ändå aldrig riktigt nära och matchen avgjordes definitivt med 4 sekunder kvar med mål i öppen kasse.
Dock andra tider nu tack och lov. Visst kan det väl kännas som att vi har ett mentalt övertag inför matchen men när pucken släpps så är det 0-0 som det så tråkigt heter.
För våran del så är finns det absolut ingenting att tveka på utan det är endast att tokköra framåt som gäller. Vi ska ta 1a platsen i serien punkt slut.
Det handlar ändå väldigt mycket om att bli bättre och bättre under säsongen och det är någonting som vi verkligen har lyckats med.
Alltså, fan vad jag både hatar och älskar detta. Hatar därför att jag - för första gången på too-many-fuckin-säsonger - har ett så hoppfullt, bubblande hockeypirr i hela kroppen att det kommer att göra så förskräckligt ont när allt går åt helvete I afton. För det kommer det så klart göra. Allt annat än soppatorsk och ett riktigt antiklimax är en utopi.
Men, man kan inte annat än älska det ändå. Utopier är det vi timråfrälsta lever för. Det var dom som fick oss som var med att genomlida Ökenvandringen (18 jävla år!) utan att gå bananas och ta ett knylerskt bad med älgstudsaren. Och, herregud. Those days 99-00...fan, vilken belöning det blev. Kanske något av det vackraste jag någonsin upplevt (kidsen får ursäkta, deras födslar var ju mäktiga och allt det där men...när Mathiasson knäpper in pucken mot Nyköping och pekar uppåt med fingret...be mig inte rangordna).
Var man med under den där tiden, vilket de flesta av oss var, är det svårt att inte dra paralleller. Livsfarligt svårt, eftersom det ju egentligen är två helt skilda världar. Då var vi en rödvit hockeymaskin, som rullade fram som en ångvält och gick in i kvalserien som visserligen en underdog, men ändå som förste utmanare. Och, vi hade en Z som var rent löjligt bra. Och ett med allsvenska mått mätt helt fantastiskt lag i övrigt. Förväntningarna på något riktigt stort i den kvalserien var, rent objektivt, befogade.
Hyfsat annorlunda i år. Någon ångvält har det inte varit tal om, annat än under korta, intensiva perioder. Det bestående intrycket i övrigt är snarare impotent power-play, sargrundelrunkeri, obegripliga lösningar i egen zon...samt avslut som förvandlar varje avlossad puck till en magplattesökande badbollsmissil. Men. Sen har det funnits någonting mer. En liten kompontent, eller flera egentligen, i det här jävla laget som retar utopinerven. Förmågan att ta sig samman när det VERKLIGEN gäller. Inte när det n ä s t a n gäller (som braket efter första poängbonanzan fore jul), utan när läget är så brunt att endast mirakel ter sig som den enda utvägen. Då, och först då!, tar sig det här obegripliga laget sig samman. Och helvete, vilken hockeypoesi som då nedpräntas.
Någon Z har vi inte i år, men vi har som bekant Dahlén. Omöjligt att inte göra jämförelser, även om dom är en smula orättvisa rent kvallemässigt. Men jiiisus, såna kliv han har tagit. Och fortfarande tar. Varje byte med honom på isen är en möjlighet till mirakel, och bara den känslan rättfärdigar referenserna till the mighty Z. En ynnest att bevittna.
Laget i övrigt, spelare för spelare, tål kanske inte någon nogrannare jämförelse med laget 99-00. Om man tittar spelare för spelare. Låt oss därför inte göra det. Spelarnas individuella kvaliteter är inte det som är den primära orsaken till att vi, i afton och på torsdag, äntligen spelar om något som faktiskt innehåller en liten pusselbit till biljetten mot Utopia. Det är laget allt det här handlar om. Modet att våga, orken att kämpa, viljan att verkligen delta. Då spelar det inte så stor roll vilka som är på isen (jo, det gör det så klart men det struntar vi av retoriska skäl i nu). Då är allt, precis allt, möjligt.
Nu blir det en svettig, ofokuserad arbetsdag i väntan på nedsläpp. I fuckin love it, and hate it. Hjärnan försöker ideligen påminna mig om att stålsätta mig, skruva ner förväntningarna och förbereda mig på det troliga och hemska. Men hjärtat vill annorlunda. Hjärtat sager fuck off! till hjärnan, och pumpar blodomloppet fullt av adrenalin och förhoppningar. Oavsett hur det går i kväll, eller på torsdag så...tack Timrå. Tack för det rus jag för tillfället befinner mig i. Tack för den påfyllning av hopp, stolthet och framtidstro som denna arma hockeykropp just nu belönas med.
Tack! (Och, för i helvete: ut och kör skiten ur Mora i kväll!)
Mora hade sedan bra kontroll på sin ledning i sista perioden som jag minns det. Visserligen tändes lite hopp när Daniel Öhrn reducerade med 4 minuter kvar men det kändes ändå aldrig riktigt nära och matchen avgjordes definitivt med 4 sekunder kvar med mål i öppen kasse.
Dock andra tider nu tack och lov. Visst kan det väl kännas som att vi har ett mentalt övertag inför matchen men när pucken släpps så är det 0-0 som det så tråkigt heter.
För våran del så är finns det absolut ingenting att tveka på utan det är endast att tokköra framåt som gäller. Vi ska ta 1a platsen i serien punkt slut.
Det handlar ändå väldigt mycket om att bli bättre och bättre under säsongen och det är någonting som vi verkligen har lyckats med.