RunarUp: Men vi vann ju, för fan. Nåt så djävulskt. Och jag blev full. Jävligt full. Och jag är full ännu. På jobbet. Så satans hårt firade jag den där segern. Minns ingenting från hemkomsten. När jag vaknade upp i morse var det kalsongläge och alla gosedjuren låg prydligt uppradade på kudden bredvid min. Jävligt trevligt var det. Mitt sista minne från gårdagskvällen var att jag skrek som satan och jublade över att vi satte 4-2 på plats. Tydligen hade jag beställt in en öl också. En bärs. Kvittot från O'Learys tydde fan på det. Att det kunde vara så här roligt att kolla på hockey igen. Det trodde jag inte. Men det var det. Så detta gör jag gärna om igen. På O'Learys. Och att bli full. Jävligt full blir jag. Och vi vinner. Vinner nåt djävulskt. Och jag skriker rakt ut och jublar. Livet kan vara så underbart ibland. Men det är fan inte mycket man minns alla gånger.
DJ Hemp: Fan... Vakna upp hemma?! Vi blir tydligen äldre... Minns någon gång på 1900-talet när ögonrödorna mer typ vaknade till betongväggar inplastad madrass på golvet och polisbrutalitet. På den tiden hade Zäta nr tjugo och skulle snart draftas av Detroit.
Det var det här med kravställan. Förlora sista 7 matcherna och sumpa en närmast bergsäker play in-plats men ändå är det inget fiasko enligt Nubben. Det är fan inte en inställning som är ok på elitnivå. Där har vi själva essensen till att vi är den lilla bonnaklubben vi är
