Timrå IK

Kulltorp: Jocke Nilsson var den som fick mig att älska Timrå på riktigt. Ett tomtebloss med hockeyfrilla, under en period där Timrå (jo, vi glömmer S/T-tiden) till största del harvade i en anonym del av division1-tabellen. Eller åkte ut i play-off mot Väsby, Hammarby och andra menlösa lag. Sjukt taskigt - men på något sätt logiskt - att han la av precis innan Timrå tog det sista steget och gick upp 2000.

Grym lista i övrigt, men den enda som skulle få mig så starstruck att jag bara skulle stamma och skrapa frenetiskt med fötterna är #10.
HJÄLTE!

Bragd-Birger: Fick äran att jobba tillsammans med Jocke ett par år och han en helt fantastiskt ödmjuk och fin människa.