Timrå IK

Olle: tråkigt, en match hade han gott kunna fått. Det är ju på inget sätt en olyckshändelse att klubban hamnar där så intentionen är att skada och det borde räcka.

Högt upp på önskelistan nu är att Powerhouse-Madsen ska växla upp till den nivåhan hade tidigare i grundserien, fanns en del tendenser igår som visade på det. En riktigt jäkla tung grind line behövs i den här serien.

Jävligt imponerad av hur Timrå lyckades vrida tebaks matchen i egen favör efter 1a perren. Jag trodde nog, precis som laget till synes, att Västervik skulle köra en nu-håller-vi-och-rider-ut-första-tio-pöjkar-öppning. Nicht so.
Man kommer ut och sätter full fart i press-spelet. Timrå hamnade på hälarna från start. Klart oroande att man förlorade i princip varenda närkamp också, samt hamnade på lätt-förbispelad mellanhand i egna forecheckingen.
Grymt jävla viktigt att JJ höll tätt där så att Timrå kunde rida ut perioden. 3-0 till Västervik hade smakat...ja, inte fågel dårå.

Så, det var onekligen oroliga känslor i tv-soffan i det birgerska pörtet. "Dom åker ut i 4 raka!". "Hoppas Freddan går till modo, den o-coachande jäveln!". Osv.
Bara dottern var (provocerande) positiv: "Dom brukar vara lite sega i förstaperioden, bla bla, Jonte kommer göra mål, garanterat, bla bla". Ungdomligt oförstånd.

Men så drar andra i gång, och tammefan om man inte börjar växla upp. Lite bättre fart på rören, bättre avvägningar i pressen, mer avlastning i egen zon. Och: passningar som börjar sitta mer på bladet. Västervik såg plötsligt inte ut som Tampa-in-disguise längre. Och Timrå slutade leka Brynäs.
Sjukt viktigt att Jonte fick göra ett klassiskt nu-tar-jag-tag-i-det-mål. Inget Chaplin-glid i väntan på någon att passa, bara utmana och ge se faen på att få pucken i nät. Han börjar växla upp, lill-pajken.

Och i 3e var det egentligen aldrig något snack, även om en gråtmild Harald ville få det till ett Triss-moment. Västervik bedarrade betänkligt, och med Jontes mantra om tålamod-tålamod-tålamod väntade vi bara på offensiva blixtnedslag. Och det fick vi, med lite oväntade aktörer. Blomqvist och Olofsson delade ett ögonblick av briljans med en perfekt tajmad åkväg och en lika perfekt avvägd passning. Ett kliniskt, så här långt in på säsongen otypiskt, Olofsson-avslut senare: förarsäte.
Sen fick disciplinerade Västervik hjärnsläpp (efter god hjälp av en provocerande PW), och...där hade vi 1-0 i matcher.

Som sagt, med tanke på förstaperren var det en imponerande tillställning. Stark moral i det här laget. Och, givetvis, en grundmurad trygghet i att man vet vilken förmåga man besitter. Det finns en sjuk bredd i laget. Även när 1a-kedjan spelar suboptimalt (vilket just nu beror på en osynk, till synes grubblande Lööke) finns det åtminstone 2 till som kan kliva fram. Har gnällt lite på Blomman och Liljan tidigare, men det är ju precis så här man vill att dom ska clutcha när det behövs.
Och: Lodin är ju en underbar one-man-army numer. Hyperfarlig och helt oberäknelig när han får pucken med fart.

Nu får vi se hur Västervik agerar i morrn. Karlin är uppenbart en lurig jävel, och han har nog ett antal taktiska skruvar att leka med. Blir inte förvånad om det blir en helt annan typ av öppning och också match. Räcker det mot ett tålmodigt, lömskt Timrå? Förhoppningsvis inte.

Glömde säga det igår, men...Hockey ÄR en underbar sport!