Sputnik: Ja den här säsongen har fullständigt förstört mig. Det är fan inte roligt längre. Man har sakta med säkert brutits ner bit för bit. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är som att dra ut på ett långsamt jävla lidande bara. Orkar inte hoppas längre. Det får bli som det bli. Har nog aldrig varit sämre pojkvänn än vad jag är nu. Grinig konstant 3-4 dagar i veckan. Börjar ifrågasätta mitt intresse skarpt. Kvalserien vet jag inte ens om jag orkar se.
Smetovish: Bra där. Då har du så smått börjat fatta vad det är att vara Timråit. Att aldrig vinna något, att i bästa fall få delta. Orkar du det? Har du öht en möjlighet att i n t e orka det? Lyckliga du isf. Själv fastnade jag säsongen 81/82 under matchen mot Löven. Vi åkte ur den säsongen, Pekka, Bulla och grabbarna. Den matchen var i början av säsongen, både vi och Löven låg i topp i elitserien. 10000 på plats (japp, nästan bara ståplats). Vi torskade med 0-10. Farsan vägrade lämna, jag gick under läktarna och led. Hur faan kunde man fastna?? Man är sjuk
Smetovish: Känns som att vi delar likadana liv för stunden😅 Jag har ändå alltid haft kval och misär med i beräkningarna oavsett hur bra det har sett ut vissa stunder.