För två veckor sedan så tog jag personligt ansvar för de sista förlusterna i grundserien. "Konstigt sagt", kanske de flesta tänkte.
Men nu när "play-outen" är över... credit where credit is due. Även om säkerligen spelarna och föreningen även drog sitt strå till stacken så vill jag framförallt tacka mig själv som den egentliga frälsaren och har redan börjat fila på en staty, en staty föreställande underteckand för att vara övertydlig.
"ännu jävligare konstigt" kanske många nu tänker.
Men här är grejen:
Jag har i min ägo en matchtröja välsignad av självaste st. Sebastian, troligtvis.
Det har tagit ett par år att lista ut hur den fungerar och denna säsong föll bitarna på plats. Tricket är den samlar tur under tiden den inte bärs, med bieffekten att laget spelar som en påse skit under tiden. Tvättas den så nollställs turen.
Jag offrade helt själviskt alltså Timrås möjligheter till att undvika kval då jag ansåg att turen i tröjan inte skulle räcka hela vägen, till förmån för kvalet.
Med facit i hand och med all fakta på bordet kan vi ganska enkelt konstatera att den egentliga hjälten, som inte EN enda reporter hört av sig till, sidenote, är. En självutnämnd läktarcoach som slutligen knäckte koden och match ut och match in beskådade skådespelet som var kvalet 21/22 iförd en matchtröja som skulle rendera i en anmälan för "allmänfarlig ödeläggelse" om den burits på offentlig plats.
Detta utan att vika en tum trots omfattande hat och hot från familj, grannar, släkt, folkhälsomyndigheten samt övriga i min närhet och samhället i stort, allt bakom min rygg förstås, vilket gör det hundra gånger värre.
Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett otroligt stort tack till mig själv, men även passa på att gratulera alla passionerade Timråiter här i boken.
Men nu all fokus på nästa period... eller vänta nu.. visst fasiken vann vi igår 😉