”Vi är Timrå IK, alla andra kan dra åt...” Det är den attityden man kan önska fanns bland oss Tikare. Vi vet att det finns väldigt många väldigt stolta Timråsupportrar men hur kommer det sig att den stoltheten inte i större grad genomsyrar vår supporterkultur? Tänker t.ex på när en spelare som Walli-Walterholm väljer att komma åter till oss efter att ha lämnat oss för modo och dessutom pratat vitt och brett om hur skönt det är att ”slippa åka buss till alla bortamatcher”. Om det fanns stolthet i vårt supporterskap så hade W-W självklart varit död i våra ögon redan när han lämnade, att han är tillbaks och dessutom välkomnas på bred front tyder på en dålig respekt för sin egen klubb, kräv åtminstone pojken på en ursäkt!
Ett annat exempel är när det på internet diskuteras flitigt kring att om det inte vore bättre ur ett kommersiellt perspektiv att vi hade vår arena i en större kommun? Hallå, stolthet vart tog du vägen? Kan ni tänka er Leksingar diskutera om att flytta Tegera till Borlänge? Och rent kommersiellt vore det kanske bäst för oss att flytta till Stockholms kommun? Dom saknar ju lag i högstaligan så där kan vi säkert få in massvis med publik för det här med geografisk hemvist och stolthet över sitt ursprung spelar tydligen ingen roll i jakten på framgång. Det här återspeglas också i vår rädsla för att använda vår rätta hymn Timrå Hej inför matcher, tänk om någon skulle bli uttråkad när dom inte får höra hårdrock! Hade stoltheten som efterlyses funnits så hade man som supporterkollektiv sagt, det här är vi, vi är Timrå IK och alla andra kan dra åt...!
Häromveckan dök ett elakt rykte upp om en av våra största spelare i historien. Det sades att han var ovillig till träning, inte skötte kosten och splittrade gruppen. Strax innan dess så hade en av de spelare som lämnar oss efter säsongen pratat i tidningen om att han hade kunnat tänka sig stanna om Timrå IK hade lagt fram ett bud åt honom snabbare. Dessa två saker reagerade supportrar instinktivt på genom att direkt ta det för sanning utan att ha hört den andra sidan av saken eller faktakolla informationen närmare. Direkt gick man till angrepp mot den egna klubben och mot en ikon. När den naturliga reaktionen som supporter istället bör vara: Vad fan säger du om vår klubb/spelare? Vi är Timrå IK och du, du kan dra åt... ja ni fattar poängen.
Det är lätt att kalla oss som delar dessa åsikter som bakåtsträvare som är rädd för förnyelse och inskränkta i bymentaltitet. Det är också lätt att kalla den här insändaren för splittrad. Men till sist går ändå allt tillbaks till en Stolthet som vi saknar. Hade den funnits så hade vi haft full arena, starkare ekonomi, bättre vinnarkultur och en starkare förening i stort. Om vi bara hade vågat varit Stolta nog att tro på oss själva och våra egna styrkor!
Därför är brödraskapets uppmaning till alla Tikare nu: Sträck på er, ut med bröstet, fuck Jante! Vi är Timrå IK, alla andra kan dra åt Övik!
DJAVULENSBRODRASKAP: Delvis bland det dummaste jag läst här, eller rättare sagt mest inskränkta. Men det passar ju att fixa ett nytt konto här för att vara så inkognito som möjligt. Varför skriver du inte med ditt vanliga nick?
DJAVULENSBRODRASKAP: men varför skulle man inte kunna va stolt timråit bara för att man inte bryr sig om walli? han spela här typ 2-3 säsonger fick inte stort förtroende o testa nån annanstans. tycke han mest gjort neutrala intervjuer hittar inte ens de där om bussar. ”skrutit vitt o brett”… han va väll rätt ödmjuk varför han valde som han gjorde o de va speltid? bara för att du är kränkt över detta vem är du att avgöra vem som är stolt timråit eller inte? de är inte så att han är en timrå fostrad kille och någon poster boy för klubben, då är de klart de blir känsligt.
· 
”Vi är Timrå IK, alla andra kan dra åt...”
Det är den attityden man kan önska fanns bland oss Tikare.
Vi vet att det finns väldigt många väldigt stolta Timråsupportrar men hur kommer det sig att den stoltheten inte i större grad genomsyrar vår supporterkultur? Tänker t.ex på när en spelare som Walli-Walterholm väljer att komma åter till oss efter att ha lämnat oss för modo och dessutom pratat vitt och brett om hur skönt det är att ”slippa åka buss till alla bortamatcher”. Om det fanns stolthet i vårt supporterskap så hade W-W självklart varit död i våra ögon redan när han lämnade, att han är tillbaks och dessutom välkomnas på bred front tyder på en dålig respekt för sin egen klubb, kräv åtminstone pojken på en ursäkt!
Ett annat exempel är när det på internet diskuteras flitigt kring att om det inte vore bättre ur ett kommersiellt perspektiv att vi hade vår arena i en större kommun? Hallå, stolthet vart tog du vägen? Kan ni tänka er Leksingar diskutera om att flytta Tegera till Borlänge? Och rent kommersiellt vore det kanske bäst för oss att flytta till Stockholms kommun? Dom saknar ju lag i högstaligan så där kan vi säkert få in massvis med publik för det här med geografisk hemvist och stolthet över sitt ursprung spelar tydligen ingen roll i jakten på framgång. Det här återspeglas också i vår rädsla för att använda vår rätta hymn Timrå Hej inför matcher, tänk om någon skulle bli uttråkad när dom inte får höra hårdrock! Hade stoltheten som efterlyses funnits så hade man som supporterkollektiv sagt, det här är vi, vi är Timrå IK och alla andra kan dra åt...!
Häromveckan dök ett elakt rykte upp om en av våra största spelare i historien. Det sades att han var ovillig till träning, inte skötte kosten och splittrade gruppen. Strax innan dess så hade en av de spelare som lämnar oss efter säsongen pratat i tidningen om att han hade kunnat tänka sig stanna om Timrå IK hade lagt fram ett bud åt honom snabbare. Dessa två saker reagerade supportrar instinktivt på genom att direkt ta det för sanning utan att ha hört den andra sidan av saken eller faktakolla informationen närmare. Direkt gick man till angrepp mot den egna klubben och mot en ikon. När den naturliga reaktionen som supporter istället bör vara: Vad fan säger du om vår klubb/spelare? Vi är Timrå IK och du, du kan dra åt... ja ni fattar poängen.
Det är lätt att kalla oss som delar dessa åsikter som bakåtsträvare som är rädd för förnyelse och inskränkta i bymentaltitet. Det är också lätt att kalla den här insändaren för splittrad. Men till sist går ändå allt tillbaks till en Stolthet som vi saknar. Hade den funnits så hade vi haft full arena, starkare ekonomi, bättre vinnarkultur och en starkare förening i stort. Om vi bara hade vågat varit Stolta nog att tro på oss själva och våra egna styrkor!
Därför är brödraskapets uppmaning till alla Tikare nu: Sträck på er, ut med bröstet, fuck Jante!
Vi är Timrå IK, alla andra kan dra åt Övik!
// DJAVULENSBRODRASKAP