Pucken: jag skulle åka upp med farsan, men av någon anledning fick jag hoppa av i sista sekund. Lyssnade på radio och fick rapporter av farsan i pauserna. Sen ringde han när han var på väg ut med fem minuter kvar, sur som fan, "jävla skitlag, vi åker ur". Då hör man jubel i bakgrunden, "jaha, nu blev det tröstmål. Så dags nu". Sen satte han sig i bilen, då hörde vi på radion att det blev mål igen. Vi fortsatte prata medan han körde iväg, och när Peltomaa kvitterar med 3 sekunder kvar vrålar vi.
Han ångrade den nervikningen, gubbtjyven. Om någon undrar var jag fått min pessimism ifrån, så...it's all in the genes.
