Huge: Ja, visst är det i slutspelet det roliga börjar. Kanske? Med risk att räknas som dysterkvist kan jag inte annat än vara dyster över vissa saker för närvarande. Nu är det sex raka bortaförluster och ett spel på bortaplan som lämnar mycket att önska.
Hade man till exempel vunnit mot Djurgården och LHC hade man legat etta en poäng före Luleå, och med en match mindre spelad. Nu, eftersom man av någon anledning, inte presterat bättre i dessa matcher ligger man 3:a. Fyra poäng före femman HV men med mycket sämre målskillnad.
I morgon möter vi HV. Ett HV som kommer att skicka fram det tunga gardet att pumpa musten ur Brynäsare vid alla tillfällen som ges. Ett HV som kommer att spela slutspelshockey redan nu i februari. Nåväl, vi ska inte gå och hänga oss ännu. Brynäs är ett mycket skickligare lag än HV (när man vill och orkar). Måtte de vilja och orka i morgon...
Om de inte vill och orkar i morgon kan vi snart vara utanför den skara som väljer motståndare i kvartsfinalen och dessutom tror jag att vi bör vara bland de fyra översta även av anledningen att vi då får fördel av hemmaplan i kvarten...
MOBILT
· 
En svår balansgång mellan att försöka ge järnet in i det sista och samtidigt inte bränna för mkt krut och mental energi när vi ändå är klara för slutspel.
Torsken igår är ju ett solklart bevis på hur viktig den mentala biten är, framförallt i det här läget av serien.
LHC:spelarna säger själva att dom gjorde sin bästa match på mkt mkt länge igår, sett över 60 minuter och då håller det förstås inte att vi själva inte är med och tar fighten till 100%.
När slutspelet väl startar så blir det en helt annan tändning hos spelarna, var så säkra. För även om resterande matcher i grundserien är viktiga så vet alla med sig att det är i första kvartsfinalmatchen som allting egentligen startar.
Och det är därför som man ofta får se insatser som vår egen igår, från topplag som möter (på papperet) bottenlag som krigar för sin existens.
Att i det läget sitta härinne och grina/oja sig över vår insats blir enbart komiskt, då vet man inte mkt om hur den mänskliga hjärnan funkar när det gäller idrott överlag.
Och rent generellt så måste man faktiskt fascineras över vad skribenter som foppa78, munkas, Anders Berg, Lindström och andra dödgrävande svartmålande dysterkvistar egentligen får ut av sitt resp supportande?
Vad får man egentligen ut av att ständigt gnälla och klaga på spelare/ledare?
Känns som att man aldrig känt nån som helst glädje över att faktiskt få förmånen av att supporta sitt favoritlag (om Brynäs nu verkligen ÄR favoritlaget, ibland undrar man som sagt....), ett favoritlag som dessutom spelar i landet högsta serie.
Jag tycker ärligt talat synd om dessa stackare som går omkring och lider dagarna i ända.
Man kan ju undra hur dom i övrigt har det i sina liv?
Redigerad kommentar